Aftonbladet – 6 februari 1873, sida 2

kammarens bildande, och framför allt unlanrödjas de icke ringa svårigheter, hvilka nu måste vara förbundna med besättandet vf chefsplatsen för justitiedepartementet, enär lervid nu måste tagas i betraktande icke blott huruvida den till justitiestatsminister frågasatta personen må vara en duglig chef för det departement, som skall honom anförtros, utan äfven huruvida han tillika är i besittning af egenskaper, som röra honom lämplig till utöfvande af de konseljpresidentsfunktioner, hvilka tillhöra honom såsom statsrådets främste ledamot. Det ligger i sakens natur, att då man vid en befattning knyter så olikartade fordrinsar, skall man vid valet af män, som äro lämpliga att bekläda densamma, finna sig inskränkt till ett vida färre antal kandidater, än om man endast behöfver tillse, å ena sidan att man erhåller en duglig departementschef, å den andra att man erhåller en man med de för en konseljpresident erforderliga egenska erna, utan afseende på åt hvilken gren af statsförvaltningen arten af hans insigter och erfarenhet för öfrigt må göra honom egnad att mera specielt egna sig. Vi tro således att äfven den här i fråga varande grundlagsändringen, ehuru den vis serligen icke är af någon utomordentligt stor betydelse, dock med skäl kan anses såsom både nödig och nyttig, och att den således förtjenar att af riksdagen bifallas. Slutligen föreligger, såsom man torde erinra sig, ett förslag till ändring af 72 2 regeringsformen, den så ofta omtalade sjuttiotvåan. Det är dock nu icke fråga om någon sådan ändring af denna S, som berörer den stora tvisten om tvångskursen å riksbankens sedlar, utan endast om den metalliska valuta, hvarmed riksbankens sedlar skola inlösas. Det är väl bekant, att de båda frågorna, den om tvångskursens afskaffande och don om beredande af möjlighet att öfvergå till guldmyntfot, blifvit i flere tid efter annan väckta förslag till ändring af 72 2 R.F. med hvarandra sammanlänkade, hvilket haft till följd att dessa förslag blifvit gång på gång förkastade af majoriteten i Andra kammaren, som omöjligen kunnat frigöra sig från den föreställ ningen, att under förslaget om tvångskur sens afskaffande dolde sig ett förstucket privatbanksintresse, Då emellertid frågan om en förändring af myntfoten hade blifvit allt mer påträngande, företog sig nästlidne riks dags konstitutionsutskott att skilja mellan de olika delar, i hvilka frågan om ändringar i 75 2 R.F. sönderföll, och framlade för kamrarne ett förslag, som lemnade stadgandet on tvångskursen alldeles ovidrördt och endas gick ut på att genom inskjutandet i 2:s si sta sats af orden eller guld göra det möj ligt för riksbanken att äfven utgifva sed lar, lydande å den nämnda metallen, och dymedelst undanrödja det hinder för en öf vergång till guldmyntfot, som de flesta ans ligga i det nuvarande stadgandet att riks bankens sedlar skola af banken med silfve inlösas. Detta förslag blef af båda kam rarne antaget till hvilande och föreligge Tsåledes nu till afgörande. Huru mycket vi än beklaga, att fördo Imarne hos Andra kammarens majoritet för hindrat och förhindra undanrödjandet af de ständiga hot mot eganderätten i landet, sor måste anses ligga i det nu befintliga grund lagsstadgandet, att riksbankens sedlar skol för mynt i riket erkännas, tro vi dock ick att någonting skulle vinnas ioch för sking Irandet af dessa fördomar, om man nuå de landra sidan gjorde frågan om utgifvandet a sedlar lydande å guld beroende af frågan or Itvångskursens afskaffande. Under sådan omständigheter och då öfvertygelsen är al män derom, att ett längre uppskof med ö vergången till guldmyntifot torde komma af för landet medföra väsendtliga olägenhete: så hoppas vi med tillförsigt, att det nu f religgande förslaget blir af kamrarne a! taget. tre me fö CA MB