Aftonbladet – 5 februari 1873, sida 3

förra riksdagen fordrades aflösning i förening med atskrifning; och genomögnar man nu de motioner I ämnet, som vid denna riksdag blifvit afglina, så skall man hafva goda glasögon för at? upptäcka ordet aflösning. Allt går ut på afskrifnwng, och för min del anser jag detta vara det enda rätta, då nemligen jordegarne aldrig lära underkasta sig obligatorisk aflösning, och hvarje annat sätt att aflösningens väg uppnå målet är förenadt med nästan oöfvervinnerliga praktiska svårigheter, såsom kammarkolleginm sina utlåtanden rörande grundskattefrågan visat. Såsom ett tredje och sista hufvadvilkor för frågans lösning betraktar jag nödvändigheten att i sammanhang med denna fråga företaga en revision af våra beskattningslagar i allmänhet och särskildt af bevillningsstadgan, i ändamål att efter billiga grunder på alla klasser i samhället ördela de ökade utgyterna till statsverket, som måste träda 4 grundskatternas ställe, i den mån dessa senare varda afskrifna. I denna punkt måste vi söka att komma till rätta med hvaratidra. Såvidt jag förnummit, hafva förfäktarne af grundskatternas afskaffande å tout prix velat göra gällande den mening att en sådan revision är obehöflig, derföre att, sedan grundskatterna blifvit aflyftade, taxeringsvärdet på jorden skulle ökas, så att något missförhållande i det af mig antydda hänseende icke behöfde befaras. Jag delar icke denna årigt och vill gifva ett exempel på ohållbarheten af densamma. Antag t.ex. att ett kronoskattehemman är taxeradt till 20.000 rdr och att de å detsamma hbvilande grundskatter bestiga sig till 500 rdr. Detta hemn:an: betalar då till staten 500 rår i grundränta och efter beräkning af 3 öre pr 100 rår taxeringsvärde 6 rdr i bevillning, eller sammanlagdt 506 rdr. . Om man nn tänker sig att grundskatterna på en gång aflyftas, så är gifvet att nämnda hemman stiger I värde med ett belopp. motsvarande den kapitaliserade grundräntan eller efter fem för hwidrade med 10.000 rdr. Lägger man nu dessa 10.000 rdr till hemröanets förra taxeringsvärde, så 6åller man hemmanets nya värde, eller 30.008å skulle, såvida gällande föreskrifter i bevillningsstadgan blifva oförändrade, detta samma hemman. som nn till staten erlägger i grundränta och bevillning 506 rdr. komma att betala endast 9 rdr i bevillning och skilnaden istatensinkomst från hemmanet. utgörande 497 rdr måste, så framt icke besparing i statens utgifter kan åstadkommas, betäckas antingen genom indirekta skatter, dervid nödvändighetsvaror eller de så kallade kassanrtiklarne i första rummet blifva föremål för beskattning, till hvilka alltid de mindre bemedlade klasserna mest få kontribuera, eller nom direkt bevillning, i hvilken jorden nu deltager med så ringa procent i förl ållande till anfrå beskattningsföremål. Orättvisan häraf blifver 6) mindre, derför att den genom grundskatternas successiva amortering utportioneras på em längre tidrymd, åfyen om den derigenom blir mindre märkbar. Nej. skall rättvisa skipas, så måste, i mån af grundskatternas afskrifning, fastighetsbevillningen efterband böjas till samma procent af kapitalvärdet, som nu utgår af alla andra beskattningsföremål. ; Så låvgt är jag absolut i mina fordringar rörande denna pm t, men frågan är om man kan låta höja sig dermed. Möjligen blifver det tillika nödvändigt att genom civil lag bestämma att en viss del af fastighetsbevillningen skulle vara fix, så att den icke kan förändras. då deremot den andra delen kunde blifva mera elastisk, så att den enligt hvarje riksdags beslut kunde höjas eller sänkas allt efter statsverkets behof eller omständigheternas kraf. Denna tanke är dock icke uppsprungen i min bjerna, utan är nyss lånad från annat håll, så att jag ännu icke hunnit fullständigt sätta mig in i densamma, men jag har velat hänvisa på denna tanke, emedan den synes mig förtjena uppmärksamhet. Jag anhåller nu att få omnämna de skäl, hvarför jag ansett mig böra sluta mig till dem, som yrka grundskatternas afskaffande, och måste dervid tillstå att jag icke kan finna den ringaste rättsgrund till stöd för detta yrkande. Jag kan nemligen icke beqväma mig till att godkänna logiken i den kostliga formeln, som en f. d. 1edamot af denna kammare under förra riksdagen uppställde. för att hos en annan likaledes afgången ledamot af kammaren inskärpa den läran, att rättigheter icke kunna tillkomma ting, utan endast personer. Formeln lydde så här: A har gjort orätt mot B; alltså skall C betala skadestånd till D. Endast den, som kan finna något förnuft i denna formel, kan påstå: att de nuvarande jordegarne böra genom grundskatternas afskaffande hafva godtgörelse för den godtycklighet eller olaglighet, som för flera århundrader tillbaka vid grandskatternas åsättande möjligen gjorde sig gällande. Icke heller kan jag från statsfinansiel synpunkt Illa grundskatternas afskaffande. — Jag anser astheldre en sådan åtgärd från denna synpunkt vara rentaf oklok och biträder i allo de skäl, som i detta hänseende blifvit oberopade af frih. Gripenstedt i hans anförande i denna kammare den 8 Maj 1872. Den, som icke låter öfvertyga sig af dessa skäl, lärer icke heller låta omvända sig af min argumentation. Ur nationalekonomisk synpunkt åter ställer sig frågan något bättre, såvida nemligen det väl lärer få anses såsom en fördel, om genom grundskatternas aflyftande från jorden odlingen deraf kan befrämjas och jorden sålunda genom högre afkastning kan bereda bergning åt flera PS0ner. Men hänsynen till denna fördel kulle dov:re och för sig icke vara tillräcklig att förmå mig att understödja en åtgärd, imot hvilken så allvarliga betänkligheter från öfriga förut angifna synpunkterrest sig, såvida jag icke ansett mig böra betrakta saken från ännu en annan, högre gynpunkt, hvilken för mig varit afgörande. Jag anser nemligen, mina herrar! — och detta är skälet, hvarför jag, som anses vara så stelt konservativ. icke sätter mig emot den i fråga var rande åtgärden — jag anser det vara förenadt med en stor politisk våda att längre uppskjuta frågan om grundskatternas afskaffande. För beskaffenheten af denna våda kan jag icke bättre redogöra, än om jag erhåller kammarens tillstånd att uppläsa några ord ur frih. Gripenstedts anförande på riddarhuset den 28 Aug. 1844ianledning af det då föreliggande förslaget om nationalrepresentationens ombildnin Dessa ord, hvilka vitna om en statsmans blick, innehålla gyllene varningar särskildt för denna kammare och borde i fetstilar tryckas och anslås på voteringstaflan der borta. De hafva följande lyelse: Förslagets hufvudsakliga felaktighet, som ensam är nog att bestämma mitt votum, består deri. att det är ensidigt och åt en enda samhällsklass öfverlåter en makt, som icke är mote vägd af någon annan. Och så är menniskonar turen beskaffad. att hvarhelst ett öfvermått af makt finnes nedlagdt, som således alltjemt står på gränsen af missbruk, så skall alltid, förr eller senare, af ett eller annat skäl, på ett eller annat sätt, denna gräns blifva öfverträdd och maktfullkomligheten öfvergå till maktmissbruk. Alla länders och alla tiders historia Ng er öppen för att bevisa sanningen häraf. — A: Trade ag och hvad grad makt missbruket ock må vara, så är det i alla fall lika farligt, lika odrägligt och lika oförenligt med såväl samhällets som individernas välfärd och bestämmelse. Ett frö till möjlighet af sådant missbruk ligger i förslaget o detta är motivet, hvarföre jag voterar mot detsamma, Mine herrar! Ett frö till maktmissbruk ligger äfven i vår nuvarande riksdagsordning. Om tre år förestå nya val ej allenast till denna kammare, som i sin helhet skall omsättas, ntan äfven till större delen af företa kammaren. Ärderförinnan denna fråga icke löst eller på god väg att lösas, så skall den ellestädes och alltid lurande radikealismen börja fiska i grumligt vatten. Den skall till de djupa lederna af folket utropa: hvad skall man göra med en första kammare, som icke vill lyssna till folkets berättigade önskningar? Det kan då hända, mine herrar, att folket lyssnar till detta rop, och då kan inträffa, att första kammaren kommer att rekryteras på ett sätt, som för vår lugna samhällsutveckling kan blifva L