Aftonbladet – 5 februari 1873, sida 3

Andra kammaren. Öfverläggningen i lördags om grundskatternag äfskaffande. Denna öfverläggning, som uppstod vid remissen af en af de många inom kamniä ren väckta motionernå 1 ämnet, öppnades af hr Treffenberg: Hr talman! Stina herrar! Det torde måhända förefalla underligt, att, öktadt jag icke deltog i den diskussion, som i lenna kammare egde rum vid remissen af hr Wigardts motion om afskrifning af de på den opriviligierade jorden hvilande grundskatter m. n:, jag nu begagnar det tillfälle, som den förelragna motiönen erbjuder, för att ånyo upptaga liskussionen i samina ämne. Jag bör då till förklaring häraf dels erinra, attgenom åtskilliga mumera väckta motioner och särskildt den af hr Sven Nilsson, som afser indelningsverkets afskaffande på sämma gång som grundskatternas afskrifvande, frågan blifvit försatt i ett väsentigen förändradt läge, dels att tmin tystnad vid let förra tillfället härledde sig fråti ett visst vifvel om gägnet i allmänhet af desca preliteinära diskussioner, hvilka, såvidt min erfarenhet sträcker sig, sällan lemna någon redbar valuta Sepom mera värdefulla bidrag till frågornas utredning. Mitt uppträdande i dag innebär också cke någon så ahspråksfull afsigt. Jag åsyftar vemligen endast att i deniia kammare framkalla ett allmänt uttalande rörande vissa huofyndmomenter i denna fråga, hvilka under den föregånde diskussionen antingen helt och hållet lemrades ur sigte eller öckså endast i förbigående ridrördes, men hvilka dock, efter mitt förmelande, äro af den vigt att, derest någon samtämmighet i dessa hufvudpunkter redan nu unde åstadkommas, stätsptskottet kunde befrias rån en betydande del af det stores ansvar, som vt hr Carlen med rätta sades hvila på utskottet och hyllket ansvar i min tanke är så stort, ätt motsatt fall, eller om samstämmighet icke kan vinnas, man möjligen börde vara betänkt på att relt och hållet befria statsutskottet från detta nsvar genom att hvälfva detsamma på ett sär. skildt utskott; för hvilken åtgärd majoriteten i lenna kammare måliända ieke skulle vara obevägen, — förutsatt nemligen att man vid de relan skedda utskottsvalen reserverat för ändanålet brukbara krafter. I alla händelser, fråsan må nu komma att behandlas af statsutskotet eller särskildt utskott, vill det synas mig. att Vf den öfverläggning, som jag nu börjat och som jag hoppas att andra efter mig skola fortätta, åtminstone eft önskvärdt resultat kinde ippstå. om man nemligen lyckades reducera den vidtomfattande frågan till vissa bestämda proportioner och liksom fixera de ännu sväfvande konturer, i hvilka frågan nu framträdt och måste ramträda, såsom en följd af de, kollektivt taget. bestämda och oklara anspråken, å ena sidan, och den häraf i viss mån beroende ännu obestäm: vara graden at benägenhet för och möjlighet till ftergifter, å andra sidan. . Jag anhåller nu få öfvergå till sjelfva htfvndsaken och bör detvid börja med den bekännelsen, att jag uppriktigt vill understödja grundskatternas afskaffande. Mina skäl härför ber i utt längre fram få äran nämna. Men just derör, att jag önskar frågans lösning. och snara ösning, ber jag att i några allmänna drag få apgifva de hutvudmomenter. som efter min uppattning innefatta vilkoren för en sådan lösning. Till dessa hufvadmomenter räknar jag i främsta rummet angelägenheten att frågan om grundkatternas afskaffande icke sättes i samband med vägg om försvarsväsendets ordnande och särskildt den del deraf, som angår ifrågasatt upphäfvande af indelningsverket. Mina farhågor i letta afseende grunda sig på de åsigter, hvilka rån vissa håll blifvit så inom som utom rikslagen i. tal och skrift uttalade... Enligt dessa isigter borde ett betryggande försvar åstadkommas medelst en kompromiss mellan jordegarne å ena och de öfriga samhällsklasserna å andra sidan, i sådant syfte att åtagandet å jordens sida af de ökade bördor, som ett betryggande försvar måste medföra, skulle utgöra vilkoret för grundskatternas afskaffande. Jag förbigår nu att basen för denna underhandling, för denna kompromiss, för detta mäklande, förefaller mig högst vidrig. och inskränker mig till att uttala den öfvertygelsen, att hvarken frågan om grundskatternas afskaffande eller frågan om försvarets ordnande någonsin skall och — jag vågar tilllägga det — ej heller ens bör på denna väg lösas, helt enkelt af det skäl att begge dessa frågor äro till sin natur så skilda från hvarandra, hafva så olika ändamål, beröra så olikartade in;ressen, och måste derför betraktas ur så olika synpunkter, att, om de sammankedjas med hvarundra, en fullt tillfredsställande lösning af den na icke kan vinnas utan på den andras bekostad. Ett försök i denna riktning gjordes vid let sista armeorganisationsförslaget och vi känna alla huru detsamma utföll. Om jag således yrkar att grundskatterna skola afskaffas alldeles oberoende af frågan om ordnandet af landets försvar, så vill jag lock dermed ingålunda hafva medgifvit, att väl indelnitigsverket skall afskaffas. ty inelningsverket är icke blott en art af grundkatt, utan äfven en miitärisk institution och let kan derföre väl förena sig att. såsom jag gör, yrka på grundskatternas afskaffande, men på indelningsverkets bibehållaade. Vid liskussionen öfver K. M:ts nåd. proposition angående statsverkets tillstånd och behof påstod någon talare, att dödsdomen öfver indelningsverket såsom militärisk institution skulle hafva olifvit afkunnad från statsrådsbänken. Jag för min del hörde visserligen icke någon sådan dom, men, såsom man vet, kunna våra öron vara lika konstruerade, och om jag hört miste eller attat orätt, får jag trösta mig med vissheten stt dödsdomar i våra dagar lyckligtvis så säljan gå i verkställighet, och i detta fall skulle också sådant vara särdeles hårdt, då nemligen lelingventen mig veterligen ännu icke undergått aga ransakning, ty såsom sådan kan jag icke anse de pinliga förhör han vid åtskilliga tillällen i denna kammare nödgats underkasta sig. Vidare måste delinqventen begagna sig af exeptio fori, eller invändningen mot domstols berörighet; ty rätter underdomstol i detta högmål ir icke denna kammare, icke ens riksdagen, utan endast bataljfältet; der kan indelningsverkets lödsdom framdeles skrifvas, icke med bläck, utan med blod; der kan denna dom komma att afkunnas, icke med bifallsrop eller hyssjningar, itan med kanonernas dån. men med verkstäligheten af denna dom skall ändock — man bör kunna hoppas det — anstå intill dess man hunnit appellera till eftertanken, huruvida nederlavet varit en följd af indelningsverket i och för sig eller af den bristfällighet i dess närvarande skick, som icke tillåter oss att begagna oss af lenna institution i hela dess utsträckning, såleles jemväl till det ypperliga frälset. Ibland fackmännen. militärerne, råder såsom oekant en stor skiljaktighet i åsigter om indelningsverkets lämplighet att förse oss med stamtrupper och huru pluralitetens domslut i detta seende utfaller är väl ännu en hemlighet för ulla. Men då något fullgiltigt bevis för inlelningsverkets oduglighet för sitt egentliga änlamål, att skydda oss mot yttre fiender, ännu cke föreligger. då deremot erfarenheten hittills rifvit vid handen att våra indelta soldater bilda len ypperligaste polis för ordningens upprätthållande gent emot våra inre fiender: då denna nstitotion utbildat sig på ett sätt. som företer len vackraste anblick af ett verkligt paternelt örhållande emellan befäl och trupp, och då ändtigen den indelta soldaten, åtminstone på många orter, med sin arbetskraft vid jordbruket betjear och således derigenom gagnar sin rusteller otehållare, så vore det väl ett stort lättsinne utt bortkasta denna institution, helst jag är förrissad derom att de djupa lederna i denna kamnare, hvilka påyrkat indelningsverkets upphäfrande, gjort detta ick till följd a någon öfverla Pr RR AE