Aftonbladet – 5 februari 1873, sida 3

— BSkiljedomen i tvistefrågan mellan pastor Bernhard och hr Hedlund är enligt öteborgs Handelstidning af följande 1ydelse: Sedan emellan pastor A. Bernhard i Stockholm och redaktören S. A. Hedlund i Göteborg fråga uppstått buruvida signaturen V. R. i ett nti Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning för den 16 sistl. Okt. intaget genmäle å en af pastor Bernhard den 17 nästföregående September i tidningen Aftonbladet införd skrifvelse lemnat ett eller annat fullständigt utdrag ur någon katolska kyrkan tillhörande teologs eller ansedd kyrkohistorikers skrifter, hvarigenom ådagalades att vare sig i Luthers tid eller i vår tid, vare sig före eller efter reformationen katolska kyrkan skulle drifvit den läran, att med aflat menades syn dernas förlåtelse och särskildt syndernas förlåtelse för penningar, eller att med aflat menades något annat än syndastraffens förmildring eller tillgift, ja, så pass detsamma som t. ex. enligt K. F. den 4 Maj 1855 svenska riksdagen stadgat genom utbytande af den offentliga kyrkoplikten (tjufpallen) emot enskild skrift — hvilket redaktören Hedlund pästätt vara fallet, men pastor Bernhard bestridt, hade bemälde parter sins emellan öfverenskommit att hänskjuta denna frågas afgörande till en jury, bestående at fem personer, af hvilka parterna skulle utse hvardera två samt de sålunda utsedde den femte, med förbindelse derjemte för tappande part att till de fattige i Stockholm utlemna fem famnar god björkved. Undertecknade, som på det sålunda bestämda sättet blifvit till jurymän utsedde, hafva af sådan anledning denna dag sammanträdt samt till pröfning företagit frågan, och hafva, efter föregången diskus sion, undertecknade, Björck, Wieselgren och Lindhult, förenat sig om följande yttrande: Då pastor Bernhard i sitt till juryns pröfning öfverlemnade påstående, hvilket, ehuru bestämdt jemväl genom anförande af hvad aflaten enligt pastor Bernhards åsigt icke innebure, dock positivt innefattar, att med aflat icke menas något annat än syndastraffens förmildring eller tillgift, ja, så pass detsamma som t. ex. enligt K. F. den 4 Maj 1855 svenska riksdagen stadgat genom ut bytande af den offentliga kyrkoplikten (tjufpallen) mot enskild skrift; men genom de af V. RB, anförda citater ur såväl Tridentinska mötets beslut som katolska författares skrifter, dem pastor Bernhard förklarat sig gilla, blifvit ådagalagdt: att aflatet till sin verkan gäller ej blott inför kyrkan här på jorden, utan äfven inför Gud, samt att det sälunda förmår ingripa uti och förändra Guds rädslut ; att, om än såsom vilkor för aflats erhållande fordras, att man är vere penitens, confessus et sacra commu nione refectus, detta likväl i och för sig icke utan sedermera vunnen aflat förmär tillförsäkra den botfärdige syndaren befrielse ifrån eller lindring uti vare sig det timliga lifvet tillhörande spone residue eller de på andra sidan grafven väntande, till beskaffenhet och fortvaro omätliga skärselds-straffen; di i vatt hvad således den uppriktigastö ånger, den mest djupgående botfärdig:het och syndabekännelse icke mäkta åstadkomma, i och genom aflaten WVlifver förvärfvadt åt syndaren, hvilken derför, icke utav att förskaffa sig så dan, kan känna sig fullständigt befriad från syndens straff; men åter genom aflatens vinnande ernår befrielse från äfven sådana syndastraff, som inträda efter döden och icke kunna af mensklig myndighet vare sig påläggas eller efterskänkas; alltså, och enär de begge hithörande kopgl. förordningar af den 4 Maj 1855, hvilka pa stor Bernhard måste anses hafva afsett,en