Aftonbladet – 4 februari 1873, sida 2

sko a skrifva ett recept, som han skulle lemna ti! konnes egen läkare. Derpåskref nan ett par ader — icke ett recept — och bad den andre läkaren småningom och så skonsamt s.m möjligt förbereda henne på den grymma underrättelsen. Det är det enda vi kunna göra för henne, tillade han. Han såg så allvarsam ut medan han skref, att det föll Margaret in att se på det skrifna. Hon smög sig skälmskt bakom honom och läste med ett småleende på läpparne sin egen dödsdom. Det var ett hårdt slag! En djup suck arbetade sig fram ur hennes bröst. Doktorn såg upp och såg med förskräckelse framför sig det ljufva ansigte han nyss dömt till grafven och förgängelsen, blekt och all: varligt, blickande på honom. Han blef utom sig härvid, och underligt nog var det hon, hvars dödsdom han undertecknat, som skyndade efter ett glas vin åt honom, ty han var alldeles öfverväldigad af smärta. Derpå räckte hon honom handen på sitt eget ljufva sätt och bad honom icke sörja för hennes skull, ty hon var icke rädd att dö och hade längesedan lärt sig att lifvet blott var ett temligen klent skådespel, hvars bästa del var att förvänta, när ridån gått ned. Men knappt hade doktorn gått, förrän hon satte sig ned att gråta bitterligen, Stackars liten! Hon hade hoppats få letva lika många år för Gud som förut för verlden, Men hon upphörde snart att knota. Hon böjde sig för en högre vilja och bestyrde om sitt hus och väntade sedan blott att blifva kallad hädan. Hennes lugna lif och modiga sinne fördröjde dock sjukdomens framsteg, och hon lefde efter detta ännu tre år. och dessa tre år voro de lyckligaste i henves lif Kärlek och goda verk upptogo hen