Aftonbladet – 4 februari 1873, sida 2

b ldkellgt förnyande ega sin styrka, Före m, soni fattat värt resonnemang, skuile I et ingenting vinna genom att å nyo framras; för dem åter, som ej Velat eller kun; at godkänna det, frukta vi att ingen öf14 srbevisande kraft skulle ligga i dess upp-i pande. Och vi tillhöra icke deras klass, m gifva en åsigt förlorad, derför att den r bestridd, eller anse hedern fordra att man sall förmå öfvertyga alla sina motståndare n dess sanning. All offentlig diskussion kulle i så fall blifva ändlög och, hvilket ore det samma, ändamålslös, ty sällan inräffar det att den ena parter fullständigt ifver med sig. Det är derför den bildade ubliken, som efter inhemtande af skäl och Wötskäl pröfvar bägges halt och bildar sig tt sjelfständigt omdöme, och det är till den omstolen vi i denna fråga med fullkomligt agn vädja. Vi hafva derför i dag tagit till ordet, ej ör att försvara oss mot beskyllningen för tlighet — hvilke för öfrigt är lättare att röra än att bevisa — eller för att i andra unkter gendrifva en från vår sig skiljande ppfattning, utan helt enkelt för att bemöta tt ofta såväl i den offentliga som i synnervet i den enskilda diskussionen öfver konstöreteelser höråt itiltast, som äfven återfines i den nämnda insända uppsatsen i Dasens Nyheter, der uppträdande med stöd af De la Bruyers auktoritet. Det består deri tt män söker beröfva ett omdöme dess san: ning och bevisände kraft genom att hänvisa ill befintligheten af andra mot detsamma stridande uppfattningar. Sättet är oneklicn begvämt, men huruvida det åsyftade ändamålet dermed kan vinnas är en annan fråga. I politiken fill exempel hafva vi aldrig hört att tillvaron af extrema åsigter åt ena och andra hållet tagits för fullgodt bevis på oriktigheten af ett lugnt frambtgående i frisinnad riktning. Ej ens inom de strängaste vetenskaper har man lyckats bannlysa all olkbet i åsigter till och med rörande ganska principiella saker. Skulle då med hänsigt till konstei — särskildt den utöfvande konsten — hvars skapelser, lika mycket, om ej mera, tala till känslan och fantasien än till det rena förståndet, sanningen af en uttalad åsigt vara vederlagd genom blotta uppvisandet af en annan. Olika grad af bildning och studier, ja af subjektiv begåfning för uppfattningen af det sköna måste ju på detta område gifva ut rymme för olika meningar att göra sig gällande. Härmed vilja vi för ingen del hafva ve lat nedsätta konstkritiker till ett blott uttryck af ett subjektivt godtycke. Tvärtom hafva vi det anspråket på kritiken att hon ej blott skall hafva, utan äfven gifva goda skäl för de omdömen, hon uttalar. Fullt objektiva torde de dock aldrig kunna blifva på ett fält, der hvar och en i sista hand låter sin egen känsla och tycke tala. Men den aktning torde dock en ärlig och på in sigt i saken stödd kritik kunna kräfva, att åt dess omdöme åtminstone lika stort värde tillmätes, som åt andra blott på subjektiv grunder fotade. Man hör ofta klagomål öf ver bristen på en verklig kritik, men gå snart en stymmelse till sådan visar sig, äl! man genast från alla håll färdig att sökt beröfva henne all dess kraft. Sympatie gälla härvid lag mer än skäl, och månheter om en aktad konstnärs anseende är vide större än om konstens eget. XKritikern ut basunag såsom ytlig, illvillig och öfversit tare, ja, man nedlåter sig att spana efte! obefintliga personliga bevekelsegrunder fö hans uppträdande, utan att besinna det han negätiva verksamhet kan vara betingad a en lika varm kärlek för konsten, som nå gonsin den utöfvande konstnärens mera pc sitiva. Men vill man verkligen hafva en in sigtsfull och rättsinnig kritik, så är först vilkoret härför att tillvaron af en sådan e alldeles förnekas. Ettobetingadt erkännand af riktigheten af det från De 1a Bruyer hemtade citatet skulle deremot innebära e dödsdoni öfver möjligheten af all teate kritik.