Aftonbladet – 3 februari 1873, sida 3

I spårlöst försvunno under et ganska allmän konversation, . Hr OCarlen och Wifolka riksdagsmannen svarade dock, och grefve Sparres tog br Carlen, sin gamle vän, uper armarne och uttalade sin förvåning öfver doktor Dicksons kurmetod. Hr Carlens bestämda uppträdande mot samma metod väckte ackså någon förvåning, tycktes det,icke från Igrefve Sparres sida,! utan från läktaren, men förvi ningenm har! sannolikt redan lagt sig. I Den gången bade vi icke mycket besvär sjelfva, ty det åtogo sig andra, anmärkte en stor medlem af landtmannaflocken och såg ganska belåten ut. I Innan vi lemna hr Carlen för den gången, Ikan jag ej athålla mig frän att berätta en Ireplik, som kan vara rolig nog och ej heller är utan sin uddiga sanning. ) Det är dock underligt att flertalet satte lin hr Carldn i lagutskottet, anmärkte nåIgon. Skulle han då icke hafva något straff alla för sina synder under föregående riksdag ? Är det ej straff nog, replikerade den tillfrågade, att nödgas försvara lagutskotItets betänkanden mot grefve Erik Sparre. Den som väckt frågan sade icke ett enda ord. Han tycktes inse straffets grymhet. Hr Carlea är dock undergifven försynens genom kammarflertalet uttalade mening och går med hög panna, mycket hög panna, sitt öde till mötes. Lördagens skärmytsling var den lifligaste hittills. Det riktigt osade hett ända upp på läktaren, Hvar ha vi riksdagsmannen för Woesterås, Köping och Enköping? hade någon nyss förtt frågat. Kors, ser niej honom, den der unge mannen med de mörka lockarne och de eldiga ögonen ? svarade en annan. Jo, honom hade man verkligen sett hvar enda dag, allt sedan riksdagen öppnades, men man hade icke kunnat tro det vara hr Treffenberg, ty han hade icke ännu yttrat sig, och en så eldig natur börde dock redan hafva känt sig manad att draga 1 striden. I lördags trädde emellertid hr Treffenberg upp. Ett sorlaf tillfredsställelse lopp genom salen, ty när Han öppnar sin mun, är man viss om att kunna hålla sig vaken. Hr Treffenberg stod på sin plats. Han föraktar kanske den nya talarestolen, hyvilken ej heller, så vidt jag kunnat finna, hittills begagnats mer än en enda gång. Det är ej heller någon egentlig talarestol, sådan sym begagnas i andra länders parlamentariska församlingar, ntan en helt vanlig representantplats, den som hr Carlen innehade under gistlidne riksdag, nu anslagen till gemensamt bästa. Med den värma, som alltid utmärker hr -Treffenbergs uppträdande, men utan någon af de våldsamma åtbörder, som gjorde honom så bemärkt på riddarhuset under öfverläggningen om re presentationsreformen, förklarade han sig villig att medverka till grundskatternas afskaffande, men betonade starkt, att indelningsverket ej skulle sammanblandas med I grondrästorna, ty det förra är en militärisk iostitution. Han vände sig mot frih. EricsIsons under en föregående sammankomst fälIda yttrande, att indelningsverkets dödsdom T vore atkunnad, hvilken dom frih. E. till och I med trodde sig hafva hört. Det hade hrT. I deremot icke kunnat höra, men öronen äro så olika konstruerade, medgaf han. Mot domstolens behörighet hade han också en linvändning att göra och menade att domen ej kunde afkunnas af Andra kammaren enIsam, ej eng af riksdagen, utan att forum I vore bataljfältet, hvilket gaf hr T. anledniog att blifva ännu varmare, utan att dock gå upp ända till kokpunkten, såsom det förr ej sällan hände honom, och han svärmade omkring en stund bland kanoner och andra förstörelseverktyg, såg äfven blod och tyck Ites dock slutligen ej vara säker på att det vore i -slagtningens tummel, gom frågan kunde lösas, utan att man borde appellera tilleftertanke för ett se om orsaken kunde ligga i sjelfva indelningsverket och ej hellre i de brister, hvarmed detta kunde vara behäftadt. Hr T. ville, hvad. grundskattefrågan beträffade, höja bevillningen i mån af grundjräntornas borttagande. Om han också gick ganska längt i beredvillighet mot landtI mannaflockens anspråk, var hans ta li sin helI het och med all sin stora värma dock en I kall dusch öfver den förtjusning, som hrr TOCarlens och Sparres uppträdande några dåI gar förut tyckes hafva framkallat hos landtI männen. Hr T. förklarade, att om eftergift I gjordes, vore detta framkalladt endast af I politisk klokhet, men alldeles icke emedan Inågra verkliga rättsgrunder derför funnes. Om A. för tvåhundra år sedan gjort orätt låt B., var detta väl icke något tillräckligt I skäl för att C. nu skulle göra en present låt D. Till det mer karakteristiska i hr T:s yttrande måste också räknas att han erinIrade om Andra kammarens aktade ålderspresidents örd på riddarhuset år 1844, då denne varnade mot att lägga makten i hänIderna på en klass, emedan makten då alltid I skulle missbrukas, hvilket lir T. också trodde Teig kunna tillämpa på närvarande förhållanj den. Men just derför vore det, menade han, skäl ätt madanrödja orsaken och ej gifva j radikalismen väpex i händerna, Etter hr Treffenbergs vaärmhjertade uttaTlande kunde jag. ej höra så starka bifallslyttringar, som efter hr v.. Schoultz patöti I ska föredrag. : Men så väl detta, som hr T Werner: Eriessons ganska märkliga anföIrande förtjenar att något utförligare skili dras, och som jag ej vågar i dag anlita Aftonbladets utrymme vidare, nödgas jag derI med uppskjuta tillsi morgon, då jag äfven har ; åtskilligt annat kanske att meddela, H : Hindersmessan 1873.