Aftonbladet – 3 februari 1873, sida 2

all talang och qvickhet i denna stad, qvickhetens eget residens, Men damerna i Dublin och hon kommo ej öfverens. De sade att hon var en dälig qvinna, som de ej kunde umgås med. Hon sade att de hade blott två saker att tala om: siden och skandaler, och att hon ej uthärdade att umgås med dem. Detta var den sorgligaste-delen af hennes historia. Men det är mörkast just före soluppgången. Hon återvände till London. Icke längt derefter hände det sig att hon en söndags eftermiddag gick in i en liten kyrka i City. Predikanten var en sådan som. detta slägtet ofta hört; men icke så hon, som lefde på den tiden, innan: John Wesley uppväckte den sofvande kyrkan. Men denne prest var en af dem som predika väldeliga, och ordet var i hans händer som en ljungeld och icke såsom svandun; och7denna afton grep han mångas hjertan, och mången syndare darrade — och Margaret Woffington var en af dem som darrade. Härefter gick hon beständigt till denna lilla kyrka, och här bröt ett nytt ljusin på hennes väg. Här lärde hon hvarföre hon var olycklig; här lärde hon huru hon kunde blifva lycklig; här lärde hon känna sig sjelf, ch i den stund bon det gjorde atskydde ton sig sjelf och gjorde bot och bättring i säck och asko. Med sin starka och bestämda karakter örsökte hon ej ett ögonblick tjena både sudi och Mammon: Hon kastade bört sitt ;rke som ett giftigt ogräs. Långt före detta hade mrs Vane bedt ienne lemna teatern; men hon hade svarat ti desta var för henne hvad vin var för en jukling, Frokta dock ej, tillade hon, satt ag någonsin kryper utför den höjd jag en gång ått. Den första afton publikens pulsar icke