Aftonbladet – 3 februari 1873, sida 2

ondt, men nu gläder det mig. Vi ha henne att tacka för mycket. Mabel Vanes lyckliga, skuldfria lif är snart berättadt.. Öppen .som dagen, beständig som solen, ren som mergonens dagg, tillbringade hon de glada ären med att bereda sig sjelf och andra för en ännu ljusare evighet, I hemmet var det hon som lyste och värmde ännu mer än:den flammande härden. Utom sin familj lyste hon som en solstråle för de fattige och olycklige.. -Hon ledde sin älskade make till himlen. Hon förde sina barn samma väg, och hon ledde sina barnbarn vid handen dit, då dödsevgeln hemtade henne och hon insomnade i frid. Många minnas henne, ty hon: ensam: af alla dem som uppträdt i vär berättelselefde så långt in i detta århundrade; men de tala om henne som gamla fru Vane, henne som vi sett så ung och skön. Hennes jordiska qgvarlefvor ligga begrafna i Willoughbys kyrka; men hennes själ dväljes med våra mödrars och systrars själar, de der hafva gätt före oss — med de ömma mödrars, de kyska hustrurs, de trogna vän ners-och de rättrådiga qvinnors andar. Resurget. Jag kommer till henne sist, som lemnade orden först; men jag skulle ej kunnat dröja Ivar hos de andra, när jag följt min älsking till hennes hvila. Det såg ut, som om le tilldragelser vi berättat gjort henue ondt, cen det var dock icke så till sluts. Icke många är senare blef hon på ntomrdentligt fördelaktiga vilker engagerad vid eatern i Dublin. Här blef snart den fordna pelsinförsäljerskan en stjerna af första ransen, och i hennes krets funnos församlade