Aftonbladet – 1 februari 1873, sida 2

regående riksdagar framställda förslaget a någon modifikation af mannens rätt att sam förvalta boets egendom. Den: lika arfsrättens genomförande år 45 är första länken i den kedja at lagar h förordniftigsr, som alla i mer eller min: e grad syftat till ett rättvist och tidsenst ordnande af qvinnans sociala ställning. sdermera hafva följt förordningarne om vinnas finyndigblitvande vid 25 års älsr och om giftomannarättens upphäfvande vad angår myndig qvinna, likasom de särzilda åtgärder och bestämmelser, genom vilka en mängd nya förvärfskällor för vinnati öppnats, hennes kunskapsbegär tillodosetts och den gagnande verksamhet hon åtskilliga fall kan ttöfva äfven utom egen amiljekrets — blifvit möjliggjord. Denna abba utveckling har dock varit såvida endig, att den, direkt eller indirekt, afsett teslutatidg der ogifta qvinnan, under det tt för den gifta intet eller så godt som ntet blifvit gjordt. Å dem ena sidan ett ramåtskridande, hvilket väl, med afseende , de starka fördomar, som måst öfvervinnasg, nå källas förundransvärdt, å den andra Ber nart sagdt absolnt stillastående. Med den jetänksamhet, som, när det gällt familjeörhållanden, alltid för den svenska lagstiftningen varit utmärkande, har denna lagstifsning ännu låtit mannens målemannarätt jfver hustrun såsom regel qvarstå i den utsträckning den erhållit i 1734 års laga — yttrar redan förut citerade lagutskott. Ännärkningen eger fortfarande full giltighet. Btthundratrettionio år hafva sålunda förfutif sedan stadgandena om hustrans oinskränkta beroende af mannen inskrefvos i vår giftermålsbaik, och ännu qvarstå de der, snart sagdt ensammaä oberörda af den nyare tidens utveckling och humaniserande anda. Under tiden hafva på alla andra lagstiftningsområden stora, genomgripande förän dringar vidtagits, ledande till frigörelse från fördomar och erkännande af menniskorätt. I fråga om den gifta qvinnan deremot, hvilar lagstiftningen ännu på flydda seklers föråldrade grund. Så länge gamla tiders uppfattning af qvinnans ställning inom samhället ännu erkändes såsom giltig, var ock männens oinskränkta målsmannarätt öfver bustruns egendom och arbetsförvärf en helt naturlig sak, likasom fadrens öfver den vuxna dotterns. Men från denna uppfatt ning har svenska lagstiftningen med stora steg aflägsnat sig. Numera erkänner ju detta lagstiftning qvinnans bide rättighet och förmåga ätt sjelf försörja sig och; lika väl som mannen, råda öfver sig och sitt. Hvarför skall denna rätt anses förverkad eller denna förmåga förlorad i samma ögonblick: hon träder 1 gifte? Hvarför skall den redan myndig vordna gvinnan, som dittills sjelf fört vykrda sitt fädernoarf eller fritt förfoga öfI ver frukterna af sitt arbete, nödgas till ex tuppoffrivg at dessa rättigheter i samma ögonblick hon i brudvigseln uttalat pitt ja? Är det rättvist och billigt att, sedan man åt den ogifta qvfänan skapat en fullt sjelfständig ställning och låtit henne njuta af full sjeltbestämningsrätt, foråra af henne ex dylik tppoffring endast derför att hon vill I fylla sin egentliga bestämmelse som maka .loch moder? För min del betviflar jag visst i licke att det ojemförligt största antalet qvinsnor skall, med den förmåga af försakelse tlsom utmärker den qvinliga nataren, afstå il från alla de förmåner, hvilka lagen Aumera ttillerkänner den ogifta qvinnean, och med : I undergifvenhet finna sig i den strängt be i I roende ställnivg, som fortfarande anvisas åf den gifta, men alldeles otänkbart är det dock icke, att, åtminstone inom de 8. k. lägre klasserna, mången qvinna, som genom arbete och sparsamhet förvärfvat sig ett visst oberoende och en någorlunda tryggad ekonomisk ställning, skall tveka att uppoffra dessa säkra fördelar genom äktenskeps ingående på nu stadgade vilkor. Ja, det torde till och med kunna ifrågasättas, huruvida icke erfarenheten redan på många ställen och tyvärr i oroväckande grad visar, att detta mitt a0tagande ingalunda saknar grund. Men måhända innebär ieke mannens oinskränkta förvaltningsrätt öfver hustruns egendom några svårare olägenheter för henne; måhända har erfarenheten icke ait uppvisa några fall, der hustrun fått oförskyldt lida genom sist påtvungna omyndig: hetstillstånd; måhända är det föga tänkbart att en familj, som genom mannens förvållande råkat i ekonomiskt betryck, skulle hafva kunnat räddas derifrån, ora hustrag egt laglig rätt att sjelf råda öfver sin gärskilda egendom eller öfver sin egen arbetsförtjenst. Visserligen akulle ganska många exempel kunna anföras, som bevisade hvilka lidanden och kränkningar kunna, i kraft af nuvarande lagbestämmelser, utaf mannen tillfogas hustrun, likasom äfven hvilken våda det i sjelfva verket innehär för familjens ekonomiska bestånd. att all makt öfver hustruns förmögenhet är lagd i mannens händer, men af hvarje tänkande menniska med någon erfarenhet torde detta redan vara så tillräckligt insedt och erkändt, att någon från särskilda fall hemtad bevisning icke erfordras. För detta antagande finner jag stöd icke blott i den öfverläggning, som egde rum i Andra kammaren, då frågan der förevar vid 1871 års riksdag, utan äfven i sjelfva den svenska lagstiftningen, som — dock först år 1862 — måst erkänna åtminstone det, att mannen kan hafva missbrukat sitt målsmanskap genom försummelse eller vanyärd af boets angelägenheter eller boets belastande med gäld utan motsvarig nytta. I allmänhet torde det dock böra anmärkas, att man hittills synes hafva hufvudsakligen fäst sig vid förbällandena inom de förmögnare klasserna och alltför litet uppmärksammat dem inom den 8. k. arbetsklasgen. Det är emellertid, enligt min uppfattning, i synnerhet för denna sist nämnda klase, som frågan om afskaffandet af mannens målsmansrätt i förevarande hänseende