Aftonbladet – 1 februari 1873, sida 2

er — att jag hade ett litet vad me sir Charles här: hans diamantring, som ni kan se nu blifvit min — en sur min af sir Charles — mot min venstra handske, att jag skulle kunna förtrolla en ung herre från landet och förmå honom tro mig vara en engel. Olyckligtvis infann sig den rätta egarinnan till hans hjerta och tog, liksom han sjelf, vår lek för allvar. Det blef nödvändigt att öppna bådaderas ögon. Har jag lyckats? Fullkomligt, sade Vane, hvars hjerta sved vid hvarje hennes ord. Men han beherrskade sig dock, gick fram till miss Woffington, räckte henne handen och sade manligt och ärligt: Jag har låtit bedraga mig af min egen fåfänga, och jag tackar er för denna tillrättavisning. Stackars Margarets själsstyrka hade i detta ögonblick nära nog svikit henne, Mabel! fortfor han, vändande sig till sin hustru, är denna förödmjukelse straff nog för min dårskap, tillräcklig borgen för att den ej förnyas? Kan du förlåta mig? Jag har längesedan förlåtit dig, Ernest. Men ack! du har misstagit dig. Hon gick bort till Margaret och hviskade: Ack! huru mycken tack vi äro dig skyl diga, min syster! Ingen tack! Detta ord mer än betalar allt! lydde svaret. Derpå stack hon i Ma bels hand ett kort med sin adress, och efter en afskedshelsning till alla närvarande lemnade hon rummet. Sir Charles Pomander följde henne, men upphann henne ej. Hon undvek honom med flit, och på tre dagar sågo hvarken hennes vänner eller publiken en skymt af denna stackars qvinnas ansigte. Mr Vane och hans hustru beredde sig också att gå, men först ville Mabel rätt