Aftonbladet – 31 januari 1873, sida 3

ment ,och svårigheten läg i valet bland aspiranterna. Men vida större svårigheter mötte i afseende på manskapets antagande, enär de fleste, företrädesvis unga bonddrängar från provinsen jemte icke få lösa personer, som af rotehållarne uppvisats och blifvit antagna, naturligtvis saknade all bekantskap både med vapenföring och disciplin. 8edan Södra skänska infanteriregomentet på sommaren 1812 blifvit, så god. sig göra lät, organiseradt, med det högre befälet taget från andra regementen, hölls vanligt befälsoch derefter 14 dagars regementsmöte. Men snart ankom uppbrottsorder. Det af så olika elementer bestående regementet marscherade i September månad 1812 från Skåne till norska gränsen, enär Danmarks politiska ställning kunde föranleda ett infall i Sverige af norska trupper. Måhända togs det nybildade regementet i anspråk äfven derföre att manskapet skulle erhålla en behöflig öfning, hvilket syftemål ock vanns. Detta framgår deraf, att då regementet i November månad åter inträffade i Skåne, hade af hela styrkan, 1350 man, icke en enda behöft lemnas efter, ehuru väderleken nästan under hela tiden varit högst ogynsam. Under återmarschen inträffade stark köld, och då manrskapetsläderskodon dels voro bristfälliga, dels icke motstodo kylan, fanns ingen annan ntväg än att tillåta allt manskapet som sådant önskade att begagna träskor, hvilka af soldaterna sjelfva tillverkades och med det gynsamma resultat att folket, som från barndomen snvändt detta glags ekodon, motstod kölden och icke besvärades af skafsär. Tidigt året derpå, 1813, ankom order att en fältbataljon, 650 man, korporaler och soldater (4 kompanier, hvardera 150 man, och 1 jägardivision 50 man) jemta nödigt befäl af Södra skänska infanteri regementet skulle afgå till Tyskland, Befälspersonalen utgjordes af följande: Bataljonschef öfverstelöjtnanten, öfveradjutanten friberre Johan August Anckarsvärd; mindre staben, regementsqvartermästare, löjtnant G. Björksten, adjutant fendrik B. Nilsson (192 år gammal), pastor H. Lundius (förut kapten vid landtvärnet), läkare, medie. dr J. M. Algulin (ett geni och medlem af det bekanta Tegnerska herrberget i Lund), kommissarie H. Gullander. Två underläkare, väbel, Lundberg, dertill af bataljonschefen utsedd, då truppen samlades i Hörby, förut ladufogde, snart enväldig inom sitt fack (trossen) och en så utmärkt ordningskarl att han i Maj 1815 återlemnade i Malmö alla de bästar som han i Mars 1813 mottagit i Hörby. Kompanicheferna voro: kapten O. Jägerhorn, majoren frih. P. Pfeiff, kaptenen C.Fr. Bergenstråle och kapten A. Lindh samt för jägardivisionen, chef, löjtnant F.Gadding; förste löjtnanter: B. Granfelt, G. Carlqvist,C. Gadding, R. Richter; andre löjtnanter : grefve C. v.Seth, C. von Greiff, CO. Lode ; fendrikar: Klinthorph, O. Santeson, Schartau (alla tre förut officerare vid landtvärnet) och Segerstorm. Då bataljonen inträffade i Carlskrona tillkommo löjtnanterna I. U. Ulfsparre och C. J. Halden, 7) En del af bataljonen marscherade i början af Mars till Ystad, derifrån den transporterades till Stralsund; den andra delen samlades den 16 Mars i Hörby, afgick följande morgon i marsch forc mot Carlskrona, der den inträffade den 18:de, mönstrades dagen derpå at general v. Engelbrechten och embarkerade genast deretter tillika med andra trupper på Jlinieskeppet Gustaf III. Efter en mycket långsam, men ej särdeles besvärlig färd inträffade eskadern ändtligen den 26 Mars på Perths redd, der ankar kastades, Dagen derpå skedde debarkeringen med marsch inåt Rigen, och påföljande dag inträffade Södra skånska infanteribataljonen i Putbus, der staben inqvarterades på slottet och kompanierna i de angränsande byarne. De fjorton dagarne, som bataljonen fick qvarblifva i dessa qvarter, använde den onttröttlige bataljonschefen, verksamt biträdd af den allvarlige kapten Bergenstråle och de dugligaste löjtnanterna för att med kraft och all var utbilda och sammansmälta den af så olika elementer bestäende bataljonen. Öfverstelöjtnanten Ankarsvärd — skrifver dagboksförfattaren — fäste mindre afseende vid tumraen på skrufven, men desto mera vid god hållning, säkra och raska rörelser samt den noggrannaste disciplin. Han kunde, å8 så påkallades, vara sträng, men aldrig med öfverilning, och alla erkände hans rättvisa och välvilliga sinnelag. Sjelf en föresyn i ordning och pligttrobet, fördrade han att kompanibefälet skulle i qvarteren egna gig åt soldaterna, undervisa och vägleda dem i deras kall, med noggrannhet öfvervaka beklädnadens och alla -persedlarnes vård, och att medverka till en god anda, till enigbet och till bataljonens sammansmältning till en familj. Dessa af bataljonschefen införda principer vid soldaternas behandling, den väl använda tiden på Rigen för militäröfningar och den lyckliga omständigheten att manskapet det föregående årets höst fått göra marschen från Skäne till norska gränsen och åter, derunder vänjande sig att slita ondt, hade i förening den goda följd, att denna bataljon inom kort tid blef i militärisk duglighet åtminstone fullt jemförlig med hvilken som helst annan bataljon. En icke ovigtig iakttagelse tillåta vi oss att här anföra, ehuru den egentligen gjordes längre fram. Det visade sig nemligen af sjuk-journalerna under hela kriget, att de sjukas antal vid Södra skånska infanteribataljonen och dernäst vid de skånska regementena i öfrigt, var relativt lägst inom hela svenska armåen, Orsaken härtill ansågs vara att det skånska manskapet från sin tidiga ungdom fått vänja sig vid att om vintrarne ligga i oeldade rum, en vana som kom dem till nytta under kriget, då de äfven under sträng köld innehade qvarter som ej kunde uppvärmas. Dågboksförf. skildrar bataljons-stabens vistande på slottet Putbus, såsom i hög grad angenämt. Fursten och furstinnan af Putbus mottogo sina gäster på det mest förekommande sätt. Furstinnan var ung, skön och med alla en fint bildad qvinnas utmärkta egenskaper. Furst Malthe varen ung vacker man, som gjort vidsträckta resor, egde mycken bildning och dyrbara konstsamlingar. Han var sjelf koustäär Af dessa hade kapten Lindh samt löjtnanterna