Aftonbladet – 30 januari 1873, sida 3

och skådespelerskan, besegrad af hennes godhet och skönhet, böjde verkligen sitt hufvud och kysste den landtliga oskuldens hand — henne, som hon några timmar förut gjort gäck af. Svagheten betalade denna tribut till dygen. Mabel Vane knappast märkte det; hennes ögon voro lyftade mot himmelen och hennes tankar voro hos Den, som hjelper i all sorg och smärta. Det skulle vara detsamma som att mörda er; hvarken mer eller mindre. Och derföre, suckade hon, vill jag med Guds hjelp afslå ert tillbud; hellre lefver jag öfvergifven, men oskyldig — mången bättre än jag har fått lefva så — ja, hellre, om så är Guds vilja, vill jag dö med krossadt hjerta och krossade förhoppningar, men med min hand ren från onda gernpingar, ty så har min obetydliga tillvaro hittills förflutit. Huru vacker, stor och ren godheten är! Den målar himmelen på det ansigte, der den bor; den väcker de sofvande själar som möta den. Djupt ned i Margaret Woffingtons hjerta låg en själ, okänd för verlden, knappast känd af henne sjelf — en himmelsk harpa, på hvars strängar passionen hittills spelat. Men den var dock der, med allt som är sannt, rent, verkligen stort oeh godt, Och nu steg den rodnad, som ett stort hjerta sänder till panna och kivder, upp i Margarets anlete. Obetydliga! utropade hon. Sådana varelser som ni äro menniskoslägtets diamanter. Engel af sanning och godhet, ni har segrat. O ja, ja! Gud vare lofvad, ja! Hvilken demon jag skulle varit, om jag kunnat förfördela er! Det stackars hjerta, vi båda alltför högt skattat, skall åter