Aftonbladet – 30 januari 1873, sida 3

skap, den gemensamma heliga benämningen kärlek, Lättja, fåfänga, lusten att få sitt eget — hvilken senare är precist lika stark hos vallpigan som hos grefvedottern — en meningslös kurtis, som oförntsedt utvecklat sig till en snara för endera parten, och mycket annat sådant föranleder de festa giftermål, och hvarför dylika äktenskap skulle anses stå högre än de af föräldrarne utan barnens vetskap afslutade, är icke lätt att inse. Förr än vi blifva fria från den föreställ ningen, att det husliga lifvet är qvinnans högsta mäl, kunna ej våra döttrar uppfostras annorlunda än så, att de skola framför allt söka blifva gifta och anse att det är ej blott en olycka, utan i viss mån en skam att ej lyckas i detta bemödande. Så är det ej med männen. Men hos dem inplantas ej heller att deras lifs uppgift är att göra sig så behagliga och intagande för qvinnorna, att de ej behöfva frukta ett afslag, der de erbjuda sin hand, ehuru det visst icke finnes något skäl, hvarför en sådan uppfostran ej vore den rätta för mannen, om den är det för avinnan, En följd häraf är ockeå den låga, förnedrande och någon gång, ehuru icke nödvändigtvigs, lastbara ton, hvari förhållandet emellan de olika könen vanligtvis behandlas. De vanligaste symptomer häraf äro de alltid dumma, stundom grofva eller elaka infall och qvickheter, hvarmed man roar sig på bekostnad af personer, som äro eller tros blifva förlofvade. Biskop Dupanloup klagar öfver det lättsinne, som blir resultatet af den franska uppfostran i klostren; men hvad skulie han säga, om han visste hvilka samtalsämnen som upptaga vårå helpensionärers lediga stander, det eviga pladder om älskare och beundrare, som våra skolflickor tillåta sig? Eller om han visste, att de betrakta hela skoluadervisningen förnämligast som en skärseld, som måste genomgås för att kunna komma med och utbjudas på den stora äktenskapsmarknaden? Här är det religionen skulle skrida in och meddela de unga qvinnorna en ädlare och högre lifsteori. Den skulle från första ögonblicket inplanta hos dem att de hafva vissa pligter att utöfva mot Gud och samhället, och att de endast möjligtvis skulle komma att utöfva dem mot en make, hvarför de förra skulle tagas i betraktande före de senare. BSjelfva läran om äktenskapet behöfver storligen förbättras, förändras och höjas; åsigterna om ansvar och pligter i äkta ståndet behöfde betydligt utvecklas och befrias från ensidighet, och här är ett vidsträckt fält för prester och religionslärare att bearbeta. Det är lätt att påpeka misstag och missbruk, men det finnes ingenting svårare än att uppfinna praktiska medel att afhjelpa det onåa. Vi våga derför endast framkasta några korta antydningar i senare hänseendet, i hopp att de, äfven geuom sina brister, kunna väcka skarpare tänkares uppmärksamhet på huru lättast skall besegras den ee kraftlösheten i qvinnans religiösa if. Först bör hvarje qvinna lära sig, att hon sjelf personligen är ansvarig för sina handlingar och icke får eller kan öfverflytta detta ansvar på någon annan. Vidare skall hon lära sig hushålla med tiden och anse denna hushållning som en af religionen pålagd pligt. Hennes tro skall ålägga henne att arbeta och lära henne att arbetet skall vara till någon nytta, och icke blott vara henne sjelf såsom säkerhetsventil mot för stark känslosamhet. Hon skall lära sin trosbekännelse, hvilken den nu är, hel och hållen, icke blott dess bad, utan skälen till dessa bud, och den funktion hvarje sådant bud har att förrätta i andligt eller praktiskt religiöst hänseende. Dervid bör man dock noga akta sig att öfverlasta hennes minne, så att hennes förmåga af ögonblicklig ingifvelse, som är af större värde, lider deraf. Rättsläran, hvars riktiga uppfattning vi kalla Rättvisa, och Pligtläran, som hör tillsammans dermed, bör hon nödvändigt lära. Desslikes nödvändigheten af framåtskridande äfven i religionen. : Desslikes två, nu för tiden mycket nödvändiga satser, nemligen att liksom tvifvel icke nödvändigtvis betyder kraft och opartiskhet, så betyda ej heller ifriga påståenden visshet eller grunder. Slutligen behofvet af en förbindelse mellan det gudomliga och det menskliga i hvarje fullkomligt verk på jerden, eller med den kristna teologiens ord, föreningen af nåden och den fria viljan, i helgelse. Dessa grundsatser böra kunna tillämpas under hvilken som helst religionsform, katolsk eller protestantisk, men framställas här, som ofvan sades, hufvudsakligen för att framkalla något bättre, i hvilket fall både de och denna anspråkslösa artikel torde hafva uppfyllt sin bestämmelse. Fr FF: www 7 oo 20 RR LU AE