Aftonbladet – 30 januari 1873, sida 3

I den oroliga tiden för römerska kejsardömets ifall. Knappast skulle man vänta sig att äfven finna dem vid de halfvilda hofven, -) hos de krigiska konungar som herrskade öf;) ver Gallien och Britannien. Dock finna vi Ibland de frankiska drottningarne en Rade: jJgunda och Botildis, berömda för kunskaper, , som äfven i våra tider äro bland de gäll -I syntaste. På Dagoberts tid gjorde S:t Ger Itrud en öfversättning af Nya testamentet Ifrån grekiskan. Lioba af Bischofsheim, ; Hrotswitha, utsände i tionde seklet från sitt tyska kloster sina kristliga dramer på i Ilatin, der språket täflade med det hos Te lrentius. Den engelska Hilda satt, två århundraden förnt, i rådslag med biskopar och ljarlar, som med vördnad lyssnade till hennes ord. Hertiginnan Hedvig af Schwaben, .Isom införde studiet af grekiskan, och den i Iryktbaraste af alla, Heloisa, äro också namn, som pryda kristendomens annaler. I Det är möjligt att häremot invändes att i allt hvad genom detta bevisas är den allmänna okunnighet, som då för tiden rådde, och som gjorde att ganska måttliga kunska perbeundrades. Må så vara. Men ettfaktum är emellertid att dessa fruntimruers kunskaper ej allenast öfvergingo deras eget köns, utan läfven den tidens bildade mäns, att vidsträckta studier ansågos fullkomligt lika mycket passa qvinnor som män, och att de förra derigenom skördade bifall och beundran, icke hån och förakt. Men denna invändning förlorar allt värde, då vi komma till den grupp af lärda damer, som Frankrike ucder Ludvig XTII:s och XIV:s regeringar kunde uppvisa. M:me de Miramion, Jacqueline Pascal, Angelique och Agnås Arnauld, Adelaide de Rochechouart-Mortemart, Jeanne Francoise de Chantal, Antoinette Baurignon med flera andra, kunde fullkomligt utbärda jemförelsen med sin tids lärde män och bevisa att det ej finnes något oundvikzligt samband mellan okunnigheten och fromheten. Det är endast alltför inlysande att det nu förherrskande systemet vid qvinnans religionsundervisning är i högsta grad ensidigt. Det bortrensar ogräs och skär bort öfverflödiga qvistar och gresar, men det förgäter att så och befrämja växten. Dess mål är förtryck, icke utveckling; det åsyftar att göra qvinnan nöjd och belåten på den plats hon fått och icke att söka lyfta henne till ett högre lif. Och de lärare, som följa detta system, hafva en hel del sofismer redo för att försvara det. Ännu ett resultat af detta system är att qvinnorga genom den oansvarighet, hvari man vill hälla dem, aldrig lära sig att besinna följden af deras handlingar. Man kallar dem opraktiska, tanklösa o. s. V., och dock har man sjelf omsorgsfullt inpräntat hos dem att mannen är qvinnans hufvud, hvadan hon således ej sjelf behöfver hafva något sådant. Naturligtvis är hon i och med detsamma otillräknelig för hvad hon gör ech för hvarje ansvar, hvilket deremot kommer på hufvndets del, och fastän kanhända ingen qvinra vill kögt medgifva detta, ursäktar hon sig säkerligen i tysthet med att man ja ej kan begära att ett fruntimmer skall förstå det elier det, då bon genom sitt oöfverlagda handlingssätt framkallat kanske rätt bedröfliga följder. En sådan tanklös och oansvarig varelse kan ofta förorsaka sjelfva hufvudet rätt mycket bryderi, som kunde besparats, om hon betraktats som en förståndig och sjelfständig varelse i stället för att blifva ansedd blott som ett appendix till mannen. Vidare klagar man öfver att qvinnan är alldeles ur stånd att taga ett initiativ, eller, som andra säga, icke kan beherrska omständigheterna, utan låter sig beherrskas af dem, Men buru skulle ået också kunna vara annorlunda? Det är en naturlig följd af det rädande åskådningssättet. Just sädan skall den äkta qvinligheten uppträda — osäker på sig sjelf, lydig andras vilia, nöjd att kräla i stoftet, om det behagar hennes herre att befalla något sådant. Men skulle, som det nog ofta händer, den äkta qvinligheten blifva utan herre och beherrskare, så fordrar man utan nåd och barmhertighet att hon skall kunna reda sig sjelf, taga initiativet, der så behöfves, och alls icke räkna på det ringaste stöd, det obetydligaste tillmötesgående af desse män, som genom en förtryckande uppfostran just gjort henne till den hjelplösa stackare hou nu är. År detta rättvist? År det ens rätt? Nej, qvinnan kan, oro hon så vill, efterskänka sina rättigheter, ehuru. det vore bättre både för henne sjelf och för mannen att hon icke gjorde det, men hon får ej förbise eller försumma sin pligt. Denna är, alldeles som mannens, att vara till nytta i verlden, icke på blott ett eller två sätt, utan på mångabanda sätt, allt efter olika förmåga och olika krat på denna. Den direkta förmån qvinnan skördar af att höja sig till idealet är att hon derigenom blir befriad från den tomhet och innehbållslösbet, som nu så ofta förbittrar hennes lif, och från den fullkomliga oförmågan (hvaraf hon nu så ofta lider) att uppfatta att tiden är lifvet, och lifvet ett lån, som skall återbetalas. Det, hvari särskildt religionsundervisningen brister i uppfyilandet af sin pligt, är bibringandet af sanna och högsinnade begrepp om kärleken och äkta ständet. I England (och Skandinavien) skrytes ofta noe af den frihet att välia en make. som