Aftonbladet – 29 januari 1873, sida 2

O ja, du är skön, du är begåfvad, och tusendes ögon beundra ditt minsta ord, din blick! Hvad under då, att han, varmhjer tad, bildad, rikt begäfvad, äfven han, skulle lägga sitt hjerta vid dina fötter? Och jag har ingenting annat än min kärlek för att förmå honom att älska mig. Jag kan icke taga honom från dig. O,var ädelmodig mot den, som är svag! O, gif mig honom äter! Hvad betyder ett hjerta mer eller mindre för dig? Du är så rik, och jag är såfattig, att utan hans kärlek har jag intet i verl den, utan måste sätta mig ned och gråta, tills mitt hjerta brister. Gif honom tillbaka åt mig, du sköna, förfärliga qvinna! Ty med alla dina rika gåfvor kan du dock ej älska honom så som hans staekars Mabel gör; och jag skall i stället älska dig, längre kanske än en man älskar. Jag skall kyssa dina föt ter och himlen skall gjuta sin välsignelse öfver ditt hufvud; och jag skall tacka dig och bedja för dig i hela mivt lif, Ah!ahl Det lefver! Jag är rädd! Jag är rädd! Hon sprang bort till Triplet och grep hans arm. Nej! fortfor hon darrande; jag är inte rädd, ty det var för mig hon — 0, miss Woffington, och döljande sitt ansigte vid djiplets axel, rodnade hon, grät och darrade ter. Hvad var det som hade förrådt Margaret Woffington? En tår! Under hela detta uppträde, som tagit en för lyssnerskan :så oförutsedd vändning, hade bennes själ skakats af hundrade olika rörelser. Samvetsqval hade upprört henne, då den unga oskyldiga hustrun omtalade sin enkla historia. Men nu, angelägen att framför allt undkomma osedd, ty hon hade län gesetan ångrat att hon börjat lyssna, bömä