Aftonbladet – 28 januari 1873, sida 3

öfver allt. Men hvad som mest förskräckte Triplet, var att ödet dömt honom att blifva ett ofrivilligt vitne till striden. Visserligen såg mrs Vane ut som en dufva, men dufvor kunna också hackas ibland, och bon var säkert i grund och botten en modig qviona. Eljest hade hon icke kommit hit, till honom. Och hade icke den andra varit en dufva hela morgonen och eftermiddagen? Och dock hade svartsjukan inför bans ögon förvandlat henne till en demon! Och om, hvilket icke var troligt, ingen strid skulle era rum — i hvilken belägenhet var han: Miss Woffington, hsna eköld och hans beskärm, misstänkte honom och skulle förtyda hvarje ord, som föll från mrs Vares läppar. Med ett spöklikt småleende välkomnade den stackars darrande skrymtaren mrs Vane och låtsade sig vara alldeles förtjust öfver den ära, som skedde hans ringa boning. Hon afbröt hans komplimanger och bad bonom: se till om en herre, insvept i en kappa, hade följt henne. Triplet såg ut genom fönstret. Sir Charles Pomanderb stammade has Sir Charles stod ända invid porten. Men om han hade ämnat gå upp, ändrade ban snart tanke, ty han vek om hörnet med verklig eller låtsad brådeka. Han är borta, min fru, sade Triplet. Mrs Vane hade påtagit en stor kappa med kapuchon, som alldeles dolde hennes igur och anletsdrag. Triplet bjolpte henne af med kappan. Sitt ned, min fru-, sade han och drog ram en stol, så att hon skulle vända rygsen åt porträttet. (Forts )