Aftonbladet – 22 januari 1873, sida 2

savsandet, hvilket tvärtom, uppgifves hafva gagnat ellor öm nyttan och nödvändigheten a det föreslag, som i min tanke erfordras för att rättfärdiga ett steg, hvars undvikande i och för sig jag antager vara för begge statsmakterna lika önekvärdt, nemligen upprifvandet af ett ttaf köntung och riksdag gemensamt fåttadt beslut, utan äfvon derför att detta förslag, som antyder meningen vara ett tillmötesgående af riksdagens i ganska litet bestämda ordalag uttalade hemställan, huruvida icke, då det vapen, som bestrider försvaret af landets kuster och skärgårdar i alla händelser måste anses såsom det hufvudsakliga, K. M:t täcktes taga under ompröfning huruvida icke en förening af sjövapnets begge kårer lämpligen må kunna ega rum, det oaktadt förordar förändringar, hvilka, såsom bland andra det föreslagna utbytet af kanonierer mot matroser, måste, särdeles när de betraktas i sammanhang med de åtgärder, som inom sjöförsvaret under senare tider redan blifvit vidtagna, och bland hvilka må nämnas förläggande till Stockholm af ett för kustförsvaret fullkomligen olämpligt fartyg, för att derå öfva den personal, som för detta försvar skall användas, anses stå i fullkomlig strid med den uppgifna riktningen. Äfven den, som icke djupare egnat sig åt dessa frågor, måste känna sig frestad att befara, att verkan häraf, den må vara åsyt tad eller ej, skall blifva den att,istrid med den uppfattning af hvad rikets försvar kräfver, som under ett sekelj hos Sveriges se naste sex konungar utan afbrott gjort sig gällande och af nationen blifvit biträdd, allt det egendomliga i våra kusters, det vill säga vårt fosterlands, försvar undanröjes, och detta försvar införes ånyo på en bana, åt hvilken man visserligen tidtals sträfvat all deles nog för att finna, att den leder åt ett mål, som må vara festande för nationalfå fängan, men som enligt min öfvertygelse aldrig kan uppnås, och som icke är egnadt att befordra landets sanna intresse. Jag fruktar att det framlagda förslaget öppnar allt för lockande utsigter mot ett sådant mål, och att detsamma, om icke re presentationen, så som jag hoppas, har nog insigt och kraft att motverka det, skall för anleda dertill, att penningar användas på fartyg, som icke stärka vårt försvar, och på kostbara öfningar på fjerran aflägsna haf visserligen angenäma för dem, som dera komma i åtnjutande, men för landets för svar långt mindre ändamålsenliga, än dem som kunna vinnas genom tjenstgöring på de ångfartyg, som befara de skandinaviska far vattnen, och hvilka öfningar följaktliger skulle, utan motsvarande ändamål, taga anspråk tillgångar, hvilka böra användas till en väl behöflig :ökning af kustförsva rets materiel. I 45 a rt tr