Aftonbladet – 22 januari 1873, sida 2

Margaret Woffington, alltför förvånad fö! att hennes rörelse kunde taga någor bestämd form, sade i hvad som tycktes vara en helt vanlig ton: Hvem är detta frun timmer ? Jag är hans hustru, min fruw, sade Ma bel, !med en stämma, glad och klingande som en lärkas, och med ett vänligt småle ende betraktande den frågande. Det är min hustru!sade Vane, mer det lät, som om det varit en talmaskin, som yttrat detta. Det är min hustru! uppre pade han, som om: han icke vetat hvad han sade. . Orden hade knappast gått öfver Mabels läppar, förrän två betjenter, som aldrig hört talas om någon fru Vane förut, skyndade att på värdens högra sida lägga fram ett kuvert och sätta dit den stol Pomander I begärt, och den unga frun, sedan hon först med djup nigning välkomnat sin mans gäster, intog blygsamt, men som om det varit gifven sak, platsen vid sin makes sida, Alltsammans upptog icke mer än en half minut! ELFTE KAPITLET. Mr Vane vär icke blott en rik man, han var också en ståtlig man; då hans anletsdrag voro i hvila, hade deras skönhet en ren och högtidlig karakter, Soaper och Snarl hade beundrat och bitterligen afundats honom hans lott. Men i detta ögonblick afundades honom ingen af gästerna. Han satt mellan två de största sköuheter i Englaud, men, ömsom rodnande och bleknande, skydde han att se på någondera, utan säg blott ned på sin tallrik, medans blygsel och förödmjukelse sköljde öfver honom med det ena kallsvettsbadet efter det aridra. Genom Margaret Woffingtons själ hade