Aftonbladet – 20 januari 1873, sida 2

—LJ—— —— — —; rn hade lyftat upp henne i sadeln på der lilla åsnan, när hon var en liten flicka; och då bon var fullvuxen, var det han som lärda henne att sätta sin lilla fot på hans hands, medan han lyfte henne upp i sadeln; och när hon väl kommit dit, var det han, som lärde henne att en häst ej var en maskin, utan en lefvande varelse, och att den kan blifva trött af att galoppera ibland, och att galopp på en hård väg alldeles förderfvar den. Jag har uppfostrat flickan, tänkte James Burdock inom sig. Den hederlige, silfverhårige kamraten föreföll Colander, den ytlige londonaren, så ytterst löjlig, att han stundom värdigades samtala med James, för att roa sig på hans be kostnad. Just i dag hade de också haft ett samtal. Stackars miss Mabel!s sade den gamle; ;stackars älskade hjerta. Gift sedan knappast ett år, och enka i sex månader, eller så godt som så. Vi skrifva till henne, James, och vi mot-aga hennes bref, som äro ansenligt långa. Ja, men vi läsa dem intel sade James med en blick på brickan. Alltid, när vi få tid, och inte ha några Ivickhufvuden eller förtjuserskor, i hvilkas sällskap vi finna oss mycket lyckliga, omring 088. Och hon finner sig lycklig bland de fatige och sjuke, som hon hjelper! sHvilket bevisar, sade Colander öfverägset, huru olika smak man har här i rerlden. Burdock, som ej kunnat taga ögonen från in matmoders bref, tog slutligen upp det ck sade: Herr Colander, vill ni inte bära in det är i herrns toilettrum? Åh, gör det! (Forts.)