Aftonbladet – 17 januari 1873, sida 3

I dermed likstälda undervisningsanstalter; och våga vi uttala den förhoppning, att läroverkens löneIstat måtte bestämmas så, att händanefter lägsta adjunktsoch kollegalönen blifver 1500 rdr och den högsta 3500 rdr; lägsta lektorslönen 2500 rdr och högsta 4500 rdr rmt; att öfningslärarnes vilkor måtte i motsvarande mån förbättras; samt latt denna nya lönestat måtte ofördröjligen vinna tillämpning för rikets samtlige elementarlärare efter gällande tjensteårsberäkning. Hvad vigt och betydelse har sjövapnet för vårt lands försvar? Denna fråga har blifvit framställd af Örlogsmannasällskapet i Carlskrona, som in bjudit till pristäflan om hennes besvarande. Hon är obestridligen en fråga af stor vigt för dagen, då det är sjelfklart att vid det allmänna ordnande af vårt lands försvarsanstalter, hvilket icke kan och får undanskjutas, så vida vi eljest hafva för afsigt att söka värna vårt nationella oberoende om och när det kan komma att hotas, man äfven måste tillse hvilken medverkan, som dervid kan väntas af sjövapnet. Vi tro derföre att våra läsare skola med intresse taga kännedom om ect oss benäget meddeladt utkast med anledning af Örlogsmannasällskapets ofvan återgifna prisfråga. Författaren, som tecknar sig C. S:th har valt till motto ett yttrande af Nybleus: Handen är mera än svärdet, hvarmed han redan antyder den stora vigt han lägger på personalens möjligast fullständiga utbildning. Han börjar sin afhandåling med några ord om den betydelse som bör tilläggas sjelfva ordet sjövepnet. Sedan han först tillsett i hvad män sjelfva hafvet är att betrakta sisom ett försvarsvapen, egnar han jemväl några betraktelser ät det orörliga Bjövapnet, sjöfästningarne, hvarpå han öfvergår till det egentliga sjövapnet, det rörliga, hvilket han uppdelar i två faktorer: personal och materiel. Han redogör nu för det hufjyndsakliga af de åtgärder, som inom olika länder vidtagits för personalens utbildning och materielens utveckling, och fullföljer deretter: Denna flygtiga öfverblick öfver förhållandena inom en del andra länders mariner tyckes visa att hos dem gäller i allmänhet personalen mera än materielen, och vänder man blicken härifrån åter till vårt sjöförsvar, ligger nära till hands den uppfattningen att liksom det orörliga försvaret är af mindre värde än det rörliga, så är äfven af detta senares faktorer materielen af mindre vigt och betydelse än personalen, hvilken företrädesvis kan anses utgöra vårt sjövapen. Många skäl icke allenast tala för den åsigten att det är så, utan äfven rättfärdiga detta förhållande. Hvad tidsförhållandena först angår, så har troligen ingen period inom sjöförsvarens annaler varit så ogynnsam för materielens fullkomning som just den närvarande. Vigten af ett sjöförsvar är inom vårt land kanske mera allmänt erkänd nu än den någonsin förr sedan våra sista krig varit, men hurnv dess materiel på ett tillfredsställande sätt skall anordnas är en fråga, som aldrig blifvit mera ifrigt framstäld och mindre nöjaktigt besvarad. Ännu för ett tiotal år sedan tyckte man sig hafva saken temligen klar; det hette: 1:o en stark bepansring, 2:0 starkt artilleri, 3:o rammar på öppna hafvet och 4:0 minor vid kusterna. Dessa fyra kategorier skulle man visserligen kunna uppställa äfven nu, men deras inbördes ordning är omkastad ända till villervalla, Den häftiga envigeskampen emellan pansaret och artilleriet är afgjord med det förras nederlag, och annorlunda kunde det väl icke gå. Det var lineartaktiken gent emot det koncentrerade anfallet, det var samma gamla historia, som -genomlefvat så mångfaldiga repetitioner, striden emellan den råa styrkan och konsten, emellan materiens kohesion och menniskosnillets förmåga att besegra naturen med dess egna krafter. Det var detsamma som Mont Cenis emot bergborrningsmaskinen och dynamiten, detsamma som stormeus vågor emot den fullkraftiga ång båten och afståndets skiljemur emot elektriciteten, Det var en ny seger af det menskliga snillet, lagd till dem som utstaka mensklighetens väg framåt. Men af de nyssnämda fyra kategorierna får det kraftiga artilleriet trots denna seger likväl icke nummer ett, ty hvad båtar det emot den snabba och skickligt förda rammen, och huru värnlös är icke återigen denna emot den smygande undervattensminan? Det heter icke längre minor vid kusterna, ty de gå till sjös nu för tiden, och det är ej längre oceanskeppet ensamt, som bjuder vördnad med en ramm framdrifven med tolf knops fart, ty det är erkändt att en båt af icke stort mer än hundra fots längd kan få både fart och tyngd tillräcklig för att borra det största pansarskepp i sank. Det vigtigaste, som de sista tidernas erfarenhet lärt, är den stora bety delse snabbheten nu, mera än någonsin förr, eger inom dest rörliga sjövapnet. Vare sig att striden skall föras med artilleri på af: stånd eller med ramm på nära håll, ligger dess afgörande alltid i dens hand, som eger den största rörligheten, för att antingen välja sitt afstånd eller begagna sig af det gyånsamma ögonhlicket för ombordläggning, och mot de rörliga minorna finnes väl intet annat skydd än snabbheten, liksom denna med deraf följande öfverlägsenhet i manöver är hufvudvilkor för ett lyckligt anfall med bogsermina, Snabbrörligheten, af lika stor vigt för den öfverlägsne, då ban jagar, Sem för den underlägsne, då klokheten bjuder honom retirera, är dock mpat nödvändig för den sednarg, och pblifver at ännn större nödvändighet för det försvar som måste kunna förflyttas till hvarje hotad punkt af en kust, än för anfallet, som lugnt går sin förutbestämda väg rakt pu mac. Pansarets användning till skydd var ett brott emot tidens ntvecklingsanda, ett steg tillbaka, hvilket icke finner sin motsvarighet inom taktiken tjll lands, då deremot tanken att använda snabbheten säsom skydd, så gammel som reträtten inom krigshistorien, är ett steg framåt i öfverensstämmelse med tidens såväl som den moderna taktikens anda. fika föråldrad som tanken attskydda sig bakom hopäde lidösa massor, lika tidsenlig är iden att minska yerkan af fiendens eld genom att under möjligt kortaste tid ut-. TN. NE RAR La RE RR RR FLAG so sa RA