Aftonbladet – 15 januari 1873, sida 3

Ta DO MN ahr Tr Kr rr RA skap med de båda biskoparne, Richards karakter är från styckets början allt för klar, att en dylik kraftyttring skulle behöfvas, för att sprida ytterligare ljus öfver den. Arrangemanget af frieriscenen med Anna; spökenas uppträdande, hvilket i våra ögon är mycket mindre ändamålsenligt än efter det gamla sättet; obefintligheten af Richmonds tält; Richards i mörkret hållna stora monolog efter spökscenen, hvarigenom åskådaren går miste om den mimiska framställningen, m. fl. fel skulle kunna ytterligare påvisas. En kritik öfver återgifvandet af detta drama måste i första rummet vända sig kring hufvudpersonen, då de gjorda ändringarna knappt låtit någon annan verklig karakter qvarstå. Äfven med afseende å honom kan visserligen med fog sägas att icke ens han framstår med tillräcklig klarhet, ty han är gjord till ett ännu större vilddjur, än historien och Shakspeare af honom skapat, derigenom att han här står fristående från de förut-: sättningar, som i historiskt och poetiskt afseende berättiga en dylik karakter. Ej heller kunna vi anse att hr Swartz, trots alla aktningsvärda ansträngningar och några rätt lyckade moment, förmår att gifva en fullt tillfredsställande bild af historiens och diktens Richard. Orsaken härtill är obestridligen att denne så litet sympatiserar med konstnärens individualitet, att vi anse det mindre välbetänkt af teaterstyrelsen att pålägga en utmärkt skådespelare en börda, som, tung i sig sjelf, måste blifva det än mera genom missförhållandet mellan dess anspråk och krafter, som alls icke äro danade för att motsvara dem. Synnerligen visade sig otillräckligheten af dessa krafter i sista akten, der. de fysiska nästan fullkomligt sveko. Men ej heller de andliga förslogo till framställningen af Richard, hvarpå särskildt frieriscenerna med den efterföljande monologen och scenen med deputationen i slutet af tredje akten erbjödo slående bevis. Af den demoniska tjusningskraften hos en energisk ond ande, inhöljd i en krymplings gestalt, visade sig intet hos honom::han var en hest hväsande, vidrig Tartuffe och derutöfver intet. Särskildt hade vi af hr Swartz väntat nog god smak att ej ockra på den sämre delen af publiken genom sådana. aplika -åtbörder, som i -den nämnda monologen, då hän föreställes gå i solen för att se sin egen skugga. Glosters förtrytelse öfver sin van skapade gestalt är af mycket mer intensiv art, än att hon skulle gifva sig luft ien så pulcinella-artad komik. Detär i röstens mo dulationer, ej i åtbörderua, som hans ironi öfver sig sjelf finner sitt rätta uttryck. Just denna frånvaro af röstens välljud, styrka och böjlighet är det största hindret för hr Swartz att gifva en god bild af Richard, ty en man, som så beherrskar sin. hela omgifning, måste göra detta på grund af. några andra resurser än blott och bart sin skurkaktighet. Och denna .bör vara så pass maskerad, att man åtminstone kan föreställa sig blifva bedragen derpå. Derför der denna får framträda ohöljd, såsom i scenerna med Buckingham, Catesby och Tyrrel i fjerde akten, eller der ondskan höjer sig till en himmelsstormande hallstarrighet, såsom i scenerna med modren och Elisabeth samt med budbärarne-i slutet af-.samma akt— der hr Swartz apparition dessutom är mästerlig — har han sina bästa moment, hvilka äro förtjenta af ett odeladt erkännande. De bifallsyttringar åter, som följa på andra och tredje akterna, vinnas, såsom sagdt, genom falska effekter, som stå i fullkomlig strid med karakteren hos Shakspeares Richard och hvilkas framkallande borde vara under en så framstående skådespelares värdighet. Annas karakter är af skalden dunkelt tecknad och kan endast få sin förklaring genom en verkligt stor Richard. -Då han just i den stora scenen med henne ej så framstod, är det klart att ej ens fru Hwassers bemödanden att tillvinna henne ett högre intresse: skulle kunna lyckas. Lyckligare uppgifter egde fruarna Swartz och Palm i drottning Elisabeths och hertiginnans af York partier. Den förra förefaller visserligen väl svag i det högre dramat, men för sig dock alltid med en viss värdighet. Den senare har fördelen af en klar och vacker stämma, som hon med en routinerad sångerskas talang rätt väl förstår att göra gällande, och tyckes oss äfven visa rätt goda ansatser i dramatiskt hänseende, på grund hvaraf man torde kunna hoppas att hon framdeles skall kunna väl fylla den nu vidden tragiska scenen befintliga bristen å en god karaktersskådespelerska i äldre och starkare roler. Bland de manliga rolerna är, enligt den begagnade bearbetningen, Buckinghams parti det näst Richards mestframstående. Det utfördes af hr Hansson på ett så genomhederligt sätt, att både historien och dramat derigenom fingo grundliga ör filar. Man erhöll nemligen lika litet någon bild af. den -myndige baronen, som af den principlöse : intrigören. En oblandad tillfredsställelse skänkte deremot hr Elmlunds utförande af Richmonds obetydliga parti, liksom denne skådespelare alltid synes. oss lyckad vid återgifvandet af mindre roler inom det högre dramat, såsom en Horatio i Hamlet, Cassio i-Othello, Alcibiades i Timon 0. d. Att han till följd af den sceniska anordningen fick säga största delen af sin rol från en vrå i fonden förtog visserligen en del af dess effekt, men kan icke skrifvas på hans-räkning. Hrr Kinmansson och Thegerström utförde äfven sina roler, såsom lord Stanley och sir Brakenbury, på ett tillfreds. ställande sätt. Beträffande den-sceniska anordningen hafva vi redan i förbigående gjort några anmärkningar, till hvilka vi ytterligars vilja lägga den mot en viss operamässighet, som här visar sig i tåg af krigshärar under full musik och vidlyftiga combater, för att ej tala om det melodramatiska i spökenas uppträdande. Shakspeare behöfver ej denna utrustning, och då man i alla fall aldrig kan komma ifrån ett vädjande till åskådarens fantasi, betyder ett plus i den sceniska illusionen mycket ringa, helst då det; såsom här, är vunnet på bekostnad af det för konstverket i sann mening karakteristiska. Vårt totalomdöme om Konung Richard den tredje, sådant detta drama på Stora teatern framstälts, blifver derför i korthet, att dess Po Fn SYRE 5 Vv VI PR an EL TR RR