Aftonbladet – 15 januari 1873, sida 3

TEATER: Stora teatern. Konung Richard den tredje, sorgespel af William Shakspeare; med användande af C. A. Hagbergs öfversättning, efter Colley Cibbers engelska bearbetning, lämpadt för svenska scenen at Frans Hedberg. De många literära namn, som äro förenade med Shakspeares vid den Richard den tredje, som nyligen gått öfver vår stora scen — nemligen ej blott den frejdade öfversättarens utan ock en bearbetares i första hand och en bearbetares af bearbetningen, i fall vi uppfattat saken rätt — leda utan några omvägar vår tanke på det gamla kända ordspråket: ju flere kockar, dess sämre soppa. tminstone hade för oss Shakspeares Richard den tredje, öfversatt af Hagberg — hvarifrån hr Hedbergs vana hand ju hade kunnat bortskära hvad som ur en eller annan synpunkt kunde betraktas såsom onödigt eller olämpligt, utan att en så vanlig regissörsåtgärd behöft sätta sin upphofsmans namn vid sidan af de båda förut nämda — inneburit en betydligt sture lockelse än det uppkok å denna tragedi äfvensom å tredje delen af Henrik den sjette, ytterligare kryddadt med tillsatser af egen fabrik, som i den Cibber-Hedbergska bearbetningen serveras oss, Hr Hedberg är af vår publik så känd och värderad, att man gerna vill tro det ett arbete, hvarvid han lagt hand, bör vara godt och redbart samt att han skall hafva nog smak och omdöme att för sin bearbetning välja ett mönster af erkändt anseende. Det är derför af stort intresse att undersöka hyveta. denne Colley Cibber, hvars bearbetning spelats i England i mer än hundra år (bör vara nära tvåhundra år, ty den gjordes redan år 1700), i verkligheten var, och då vi ej på förhand äro öfvertygade om hans obestridliga auktoritet, hafva vi vändt oss till godkända literaturhistoriska källor och der erhållitföljande upplysningar. -Efter att hafva skildrat hvilken skola för skandal och aristokratisk liderlighet, engelska -teatern från Karl II:s tid varit, och de författare som under inflytelsen häraf skrifvit för den samma, yttrar Scherr i sin Allgemeine Geschichte der Litteratur: Mindre betydande är — — skådespelaren Colley Cibber (född 1678), som i sin lefnadsteckning berömmer sig af att genom sina skådespel hafva bidragit till anständighet på scenen, på samma gång han berättar att damerna före hans tid icke utan att vara maskerade vågade besöka en ny komedi, för att först öfvertyga sig om att icke allt för plumpa och anstötliga skämt förekommo deri. Detta är allt hvad man hos Scherr får veta om den store Shakspeare-bearbetaren. I nära öfverensstämmelse härmed yttrar sig H, Hettner i sin berömda Geschichte der achtzenten Jahrhunderts, I. del. : Skola vi binda den afgörande brytningen med den gamla otyglade riktningen (inom skådespelet, särdeles komedien) vid något bestämdt namn, så tillhör denna ära förnämligast skådespelaren och lustspelsdiktaren Colley Cibber. Åtminstone gör Cibber sjelf anspråk på denna heder i sin sjeltbiografi, Apology for my own life. London 1740, som för kännedomen om dåvarande teaterförhållanden i allmänhet är ytterst lärorik. För öfrigt äro hans stycken, ehuru väl för det mesta bildade efter äldre engelska, franska eller spanska lustspel, i poetiskt hänseende lumpna och obetydliga. Och visserlisen är det med någon rätt som Pope gisslar honom i sin Dunciade (sång öfver dumhufvuden).. Ännu en gång omnämner honom dock Hettner, Det är när han, på tal om bearbetningarna på denna tid af Shakspeare, efter att hafva omnämnt de erkändt sämsta af dessa (lord Lansdownes af Köpmannen i Venedig, der Shylock är nedsatt till styckets clown, samt Gildons af Lika för Lika, som var utrustadt med musikaliska Entertainments), fortfar: Icke-mycket bättre voro bearbetningarna af Richard IT af Cibber ete Det är för en sådan ära, fortlefvande i den engelska scenens traditioner, som vännerne af Shakspeare måste böja sig och vara tacksamme till på köpet, derför att deras skald blifvit förfuskad. s Rörande åtskilliga af de med dramat vidtagna förändringarna sväfva vi dock ännu i okunnighet om hvilkendera af de båda bearbetarne äran af de samma rätteligen tillhör. Visserligen har man benäget upplyst oss att det är Colley Cibber, som ar dramat bortrensat hela Edvard den 4:des, Clarences och Margarethas partier, äfvensom Åtskilliga scener, såsom försoningsscenen i första och frieriscenen i fjerde akjen m. fl., som om de varit för det samma rämmande -ogräs, samt att det likaledes är 1an, som kommit på den genialiska iden att. låta skådespelet börja med sista akten ur trilogien Henrik den sjettes sista del. Angående det oberättigade i de flesta de nämda bortskärningarna ha: vi förut uttaat vår mening, hvilken vi ej hafva något skäl att frångå. Vid samma tillfälle sade vi oss: ej inse orsaken till upptagandet af let nämnda stycket ur Henrik den sjette ch vilja nu blott ändra detta derhän, att vi anse det för ett bestämdt missgrepp. Första intrycket, vi på grund af detta arrangemang erfara, är medlidandets intresse för konung Henrik, i stället för fruktan för Gloster, och då den förre inom kort mördas, börjar skådespelet just med att gifva en stark stöt åt vårt deltagande. Såsom skäl för ändringen kan ej heller anföras något behof af en föregående insigt I Richards karakter, ty denna exponerar sig sjelf fullständigt i det skådespel, åt vilket han gifvit namn, och som enligt den iterära kritikens vitnesbörd är äldre än de lelar af Henrik den sjette, som tillhöra Shakspeare (den första anses nemligen för äkta). Och Shakspeare var. ej den man, om efter åratal skref ett nytt skådespel ör att utgöra en supplerande förberedelse ill ett äldre. Att karakteren Richard är ig lik i det äldre skådespelet och i Henrik den sjette, dertill är orsaken att han n gång var så helgjutet skapad, att skallen hvarken knunde eller villa dikta honom