Aftonbladet – 14 januari 1873, sida 3

Han bugade sig utomordentligt djupt och löjligt och gick mot dörren, men någonting varmt steg ur hans hjerta i hang hjerna, och han gick med långa steg tillbaka till henne. Min nådiga, utbrast han på sitt vanliga, affekterade sätt, ni har ingifvit en Melpomenes son drömmar at vältalighet. ni har stämt i högre toner en skalds lyra, ni har gifvit en målares tillvaro högre färg och — och — läpparne rörde sig, men inga flera konstlade ord ville komma. Han nästan snyftade fram — och Gud i himlen välsigne er, miss Woffington! och derpå rusade han på dörren. Miss Woffington såg efter hono.n medintresse, ty detta ökade hennes misstankar: men hastigt förändrades uttrycket i hennes ansigte till ett som vi ej förut sett der — det var en halft illparig, halft trotsig min. hon antog. Men den försvann lika hastigt som den kommit, hon fördjupade sig så i sin bok, att hon ej tycktes märka sir Char les Pomanders inträde. Ah! Miss Woffington här! sade diplomaten. Sir Charles Pomander, tror jag? sade aktrisen. Densamme; just nyss skildes jag från er af edra beundrare — Jag önskar jag kunde blifva skild frår dem alla, afbröt honom miss Woffington En lanätlig oskuld, som tror sig kunn: vinna er med sina herdefasoner och sitt poe tiska ordsvammel — Diplomaten skrattade och aktrisen skrat tade. Hvad säger han? Berätta mig det orc för ord, sade hon, alltjemt skrattande. Det är bara att skratta åt. Nå, skall jag aldrig få skratta, jag son ger så många anledningar att skratta?