Aftonbladet – 14 januari 1873, sida 2

ringar. Triplet beslöt genast att göra de jegärda ändringarne, ty, sade han, en eaterdirektör är alltid praktisk, och vi förattare råka stundom (!) i ifvern säga mera in som är nödvändigt, och det blir tråkigt. Emellertid hade han öppnat paketet och sökte efter det väntade brefvet deri, men ann det icke. Han bläddrade i manuskripten, men intet bref stod att upptäcka. Han skakade dem; brefvet föll ej ur. Han skakade dem som en hund skakar en vildkanin; ingenting! Manuskriptet var återsändt utan ett ord. Det dröjde en stund innan han fullt upp fattade det hårda i detta slag; men slutlisen insåg han att direktören vid kungliga teatern, Covent Garden, nekade att mottaga ett sorgespel af Triplet, ens till ge nomseende. Han var nära att svimma. Ett ljud mellan en suck och ett jämmerop undslapp henom, och han sjönk ned på en bänk, som sick längs väggen. Hans stackars trage: lier föllo ned på golfvet, och hans hufvud sjönk ned mot händerna, som stödde sig mot taflan med miss Woffingtons porträtt. Hans smärta var så bitter, att den nästan förtog andedrägten. Hans blick föll på taflan. Ah, Jane, suckade han, du känner denna onda verlden bättre än jag! Han ställde taflan på bänken och böjde sig ned för att hopsamla sina spridda manuskripter, och mängen het tår droppade härander ned på det dammiga golfvet, Stackare! Han var och förblef Triplet och skulle ej ens kunnat dö utan att i sjelfva lödsstunden ringa med en narrbjellra. Men han var dock en fader, drifven till förtviflan, en luftslottsbyggare, hvars verk grymt blifvit krossadt, en konstnär, på ett rått och oförsvarligt sätt förolämpad och tillin