Aftonbladet – 14 januari 1873, sida 2

napartistiska partietifskall upplösa sig. lla dessa behöfvande äro allt för sluga att tta någon tillit till en utländskas välde. e hafva icke tid att vänta tills Napoleon ugene Louis Jean Joseph Bonaparte har lbordat sin pretendent-uppfostran och komit till den åldern att kunna begå ett högålsbrott mot nationen. Det bonapartistia partiethar lefvat. — Indgpendance, denne amle motståndare till Napoleonismen, inneller endast följande rader om ex-kejsarens ortgång: Den olycksbringande man, som rankrike har att tacka för de omätliga lyckor, som det nu har så mycken möda tt afbjelpa och som i tjugu år varit en andning till oupphörlig oro och en ständig otelse för hela verlden; — den som var lapoleon III och som i historien skall få ehålla namnet: mannen från Sedan, dog i år kl. 11 på förmiddagen i Chiselburst. mA omm o Ogg mrr4 FRA T-S Vid franska nationalförsamlingens samnanträde den 8 dennes diskuterades frågan m ett högre undervisningsråd. Cultusministern Jules Simon förordade inättandet af ett sådant och yrkade, att föramlingen skulle behandla denna sak först ch derefter öfvergå till frågan om akadeniska råd och departementsskolråd. Föramlingen gillade denna ordning för fråvornas behandling och började med att discutera hertigens af Broglie lagförslag ansående bildandet af det högre undervisningsrådet. Hufvuddragen af detta förslag äro, tt det fråntager regeringen rättigheten att utnämna medlemmar af rädet och öfverlemnar denna rätt åt flere konstituerade offentliga korporationer, och att hvarje erkänd religiös konfession skall representeras af ett antal delegerade, som står i förhållande till dess betydenhet. Art. 1 bestämmer, attrådet skall bestå af kultusministern såsom ordförande, fyra deputerade eller andra personer och en medlem af armån samt en tillhörande flottan, hvilka väljas af nationalförsamlingen, två medlemmar af statsrådet, . fyra biskopar, en protestantisk delegerad,l en jude och en delegerad tillhörande augsburgiska konfessionen, två medlemmar af kassationsdomstolen, tre af franska institutet, en af College de France, en delegerad från hvardera af de fyra fakulteterna, en delegerad från hvardera af de högre råden för konstflit, manufakturer, åkerbrak och handel, sju personer, anstälde vid den allmänna undervisningen och utnämnde af statschefen och ett visst antal lärare, hvilka utnämnas i rådet. Rådets medlemmar väljas på sex r. Brisson,) deputerad af venstern, bekämpade lagförslaget såsom reaktionärt, egnadt att gifva ett obehörigt inflytande åt det klerikala partiet. Han förebrådde det klerikala partiet dess opatriotiska undfallenhet för de romerska intressena. Detta talframkallade flere gånger häftig rörelse och protester från högerns sida samt bifallsyttringar från venstern. Pressensg, den bekante protektionistiske predikanten och skriftställaren, bekämpade i ett vältaligt föredrag förslaget och förklarade att det var ett steg tillbaka och att det skulle minska Frankrikes intellektuella öfverlägsenhet. Han kritiserade rådets sammansättning och den tendens att inblanda religiösa tvistefrågor i politiska saker, som visade sig hos förslagets försvarare. Vid nationalförsamlingens möte följande dag var en ansenlig massa åhörare närvarande i förhoppning attfå höra monseigneur Dupanloups tal. Hertigen de Broglie höll ett vältaligt föredrag. Han appläderades lifligt af högern, synnerligast vid yttrandet af följande ord: I kunnen förjaga regligionen från ungdomens tankar och från den mogna ålderns sträfvanden, men I kunnen icke slita den från början och slutet af lifvet — från vaggan till grafven. Pressenså svarade de Broglie i ett energiskt tal, men sessionens vnement var dock mgr Dupanloups tal. Han sade: Jag är mycket förvånad öfver hvad jag hör. Den ostracism och uteslutning, som hafva blifvit ådagalagda, innebära misstroende och krig. (Bravorop från högern.) I anfallen oss nära nog med svärdet i hand. Efter hvad vi hafva gjort för landet, efter hvad vi gjorde i fiendens närvaro, önsken I latt utesluta oss från alla råd, till och med från det, som står i samband med ungdomens uppfostran. Men det är icke på grund häraf jag vill attackera er. Jag skall icke Iframdraga några argument, som icke uppI bäras af min erfarenhet och mitt samvete. lHvad som mest talar emot er är den radiÅkala principen i 1850 års stora lag — grundTsatsen om undervisningens frihet — denna Ifribet, hvilken vanns af oss och hvilken vi I försvarade emot eder. Det är sålunda i I sjelfva den offentliga undervisningens namn, Isom vi sätta oss emot eder. Vi äro vetenIskapens män, Det är vår rätt och vår skyldighet att meddela undervisning. Hr I Brisson har talat om saker, som han må, hända icke riktigt förstår. (Larm från ven;Istern.) Jag har varit medlem af högre unIdervisningsrådet, men jag tog afsked derifrån Iden 2 December, emedan jag icke längre lansåg mig ega den frihet, som var nödvänIdig för att jag skulle kunna medverka I till ledandet af den offentliga undervisnin -Igen. Vi äro icke mäktiga, men vår nytta I kan icke förnekas. Om kyrkans och sta tens skilsmessa vore verkstäld, skulle det icke förminska vår rätt att utgöra en del af det högre undervisningsrådet. Våra mot ståndares teorier skola icke hålla oss i schack teorien om utvecklade och outvecklade apoi utöfvar ingen verkan på oss. Men, famlje ; I fäder, vi varna eder; vi ha rättighet at . vinna inträde i undervisningsrädet i mora I litetens och samvetsfrihetens namn. I haf .I ven ingen rättighet att antaga lagar, som ; förjaga oss likt Parias. Jag sade i går at! I katekesen endast kunde rädda oss, att vårt Ån da fuglaninmesmadal funnas 2 da PMA had mm mA Fn dd AA AD ÖV VA Rd FO