Aftonbladet – 13 januari 1873, sida 2

de flesta skriftställare, målare och skådespelare på sin tid och vår. Han var liksom så många andra anstäld vid de sköna konternas trampqvarp, och lyckan smålog mot hans kamrater, men icke mot honom. Slutligen hade dock denna sorgliga månad förflutit och Triplets panna ljusnade. Han påtog sina bästa kläder, och höll, medan han knöt sin halsduk, en liten föreläsning för sin familj. Först berömde han deras bållning under olyckans dagar; gaf vidare en vink om att han, genom läsning af moraliska skrifter, ej af egen erfarenhet, blifvit öfvertygad om att lyckan var svårare att bära, och varnade dem alla, ända till lilla femåriga Lucy, för frestelsen till stolthet under de kommande lyckliga tider, som han förutsåg och hvarom han vid sin återkomst skulle medföra underrättelser. James, tag den der taflan med dig, sade hans hustru med en sådan der lugn, tunn, klanglös röst, som vid upprymd stämning, faller på sinnet ungefär lika angenämt som takdropp på hufvudet, Hvarför, i all verlden skall jag taga miss Woffingtons porträtt med mig? Vi hafva ingenting att äta, gade hu strun rodnande. Triplets ögon glittrade som en skallerorms. Detta uttryck är högst excentriskt, sade han. Är du från dina sinnen, Jane? Jag vill fråga, fortfor han, döljande sina känslor under stora ord ler irnuitig ningar. Jane, är det verkligen din mening att jag skulle pantsätta miss Woffington i dag? James, sade Jane oförfäradt, direktö