Aftonbladet – 9 januari 1873, sida 1

utom hade hon Mtid varit kall emot honom, och hade ej gifvit minsta avtydning om att hon önskade göra hans bekantskap, och ännu mindre om att hon igenkände honom. Mr Vane hade ofta sett en väderfiöjel i full sysselsättning, och hade ofta hört en vinna jemföref dermed, men han hade alrig insett huh enkel, vacker och rättvis liknelsen var. Han blef derföre bäde öfverraskad och förtjust, när miss Woffington, förut så kylig, ceremoniös och tillbakadraren, gick direkte fram till honom med det mest hänförande smäleende, och utan alla förberedelser, tackade honom för alla de vackra blommor han sändt henne. Hvad, miss Woffington — ni känner då gen mig! Ja visst, och jag har varit dåraktig nog utt känna mig verkligen styrkt af den tan cen att jag hade åtminstone en vän bland yubliken. Mem, tillade hon, och slog ned ;gonen, ni får ej blifva ond — men här iro några lysande stenar som på något sätt åkat falla bland blommorna, och dem will ag återlemna. Jag häller så mycket af lommor att jag ej kan uthärda att se dem landade med något annat. Men bed mig j om en enda blomma åter, tillade hon, då on såg en högre färg på hans panna, ty ag ville inte gifva en enda af dem tillbaka it er, eller åt någon annan. Man kan lätt tänka sig verkan af dessa rd på en så romantiskt disponerad varelse, om mr Vane. Han sade henne huru glad han var att won hade kunnat igenkänna hans drag bland open af hennes beundrare; han erkände att jan funnit det smärtsamt, då han såg att won betraktade honom såsom en fullkomlig rämling. Hon afbröt honom få (Forts.) :