Aftonbladet – 9 januari 1873, sida 1

nade han honom allvarligt för miss Woffington, Jag skulle inte säga er allt detta, tilllade han, om ni kunde taga henne för hvad hon är och roa er litet med henne, men hon ämnar roa sig med er, om hon tycker det lönar mödan. Men jag ser att ri har ett hjerta, och hon skall trampa der ch pläga er mera äa ni någonsin kunnat ana. Vane rodnade och ville afbryta talaren, men denne skyndade sig att tillägga: Fråga blott Quin, som känner henne, och ni skall få se att jag säger sannt. Männen äro så elaka! Medgifves; men tjugu män tala ej illa om me qvinna, det är temligen säkert. Farväll Detta sista grep mr Vane; han började gå till rätta med sig sjelf och fann atthan var som ett barn i denna qvinnas händer; och värre än så, hans samvete sade honom tt om hans hjerta skulle blifva förtrampadt, så vore det endast ett rättvist straff. Py det fanns särskilda skäl hvarför han, ninst af alla män, hade bordt se två gånger Jå en qvinna, hvars namn var Woffington. Denna afton skydde han foyern, ehuru an ej kunde afsäga sig sjelfva skådespelet. Men aftonen derpå fattade han den goda öresatsen att alldeles uteblifva från teatern. Tan hade ej rättighet till att hängifva sis vt dessa känslor — han skulle icke gå til eatern, Han skulle blott gå ut att spatsera ör att skingra sina dystra tankar. Han sick fram och åter utmed Themsen, och slatigen — ty han hade ofta beundrat visdonen hos myggen, som småningom närma ig hvad som ej är nyttigt för dem — spaterade han in i foyern vid Coventgardeneatern, och satte sig ned der. Men väl inommen dit, kände han sig ej lycklig, Dess