Aftonbladet – 9 januari 1873, sida 1

Sir Charles följde sin vän ett stycke på hemvägen. Nå, hvar är nu hennes oskyldiga sinno? var hans första ord. Hennes omätliga talang gör att man förlorar allt annat ur sigte, lydde svaret. Talang har hon visserligen, men jag såg att ni stötte er på hennes ogrannlagenhet att berätta oss en dylik historia, och ännu mer på att hon hade en sådan att berätta. Ogrannlagenhet? Nej! sade Vane, Det lilla odjuret förtjenade sitt straff. Himlar! Att tänka sig att han kunnat få ega denna engel, och verkligen bröt sin tro emot henne; det är otroligt att någon kunnat begå ett sådant brott mot sig sjelf! Har ni hört honom berätta historien? Hans version deraf torde vara något olika med hennes. Ah! ni har fördom emot henne ?Tvärtom, alldeles tvärtom. Men jag vet att för hvarje qvinna är den närvarande älskaren en engel och den frånvarande en demon. Och om sjelfva den onde skulle besättå teaterns damer med den galna tanken att kunna lära dem tala sanning, skulle han komma tillbaka en ännu större lögnare än förat, och de oskyldiga barnen skulle aldrig ana att deras andlige fader besökt dem. Osäker om huruvida dessa uttryck och meningen dermed skulle kunna på något sätt förbättras, beslöt sir Charles att lemna sin vän med detta vänligt gifna stygn i bjertat. Vännens tankar och meningar voro just ej heller af det angenämaste slag. Han tänkte efter alla de tillfällen han haft att få säga henne något artigt, qvickt eller behagligt, och på huru han försummat eller illa begagnat dem alla. Blodet brände i hans kinder när han påminte sig huru han nästan bannat henne; och han sammansatte i ini