Aftonbladet – 9 januari 1873, sida 1

jag minnes rätt, gret jag i två timmar, — Huru skall man förklara det? Jag hoppas, sade Vane allvarligt, att det till en del berodde på ångern öfver att hafva lekt med den stackars unga flickans bjerta; hon hade ju aldrig gjort er något emot. Men, min herre, den make jag beröfvade henne, var verkligen en skurk på sitt småaktiga sätt. Han skulle hafva bedragit den der lilla skrymterskan alldeles så som han bedrog den här, sade skådespelerskan, pe: kande på sig sjelf. å Det är ej detta jag menar; ni ingaf kanske henne en tillgifvenbet, som aldrig kunde utplånas. Den stackars flickan kanske tillbragte många sömnlösa nätter och outhärdligt långa dagar under längtan efter sin hän: förande älskare. De mäktiga böra också vara barmhertiga. Ack! Jag är rädd att ni ej har något hjerta. Knappast hade dessa ord halft ofrivilligt gått öfver Vanes läppar, förrän han insåg hvilken oförlåtlig frihet han tagit sig och huru taktlöst han uppfört sig; och denna känsla minskades ej, då han säg miss Woffington rodna ända upp till hårfästet. Hennes ögon glittrade på ett farligt sätt, men hen sade ingenting, hvilket var högst förundransvärdt hos en person, hvars tunga var som en fäktmästares svärd. Sir Charles betraktade sin vän noga och med satirisk blick; derpå sade han skrattande: Inom två månader gifter hon sig med en tredje friare; kasta ej bort ert deltagande på henne. Härpå gaf han samtalet en annan riktning. Miss Woffingtons kammarjungfru visade sig snart härefter i dörren för att hemta sin matmoder, som genast tog afsked af herrarne och lemnade teatern.