Aftonbladet – 7 januari 1873, sida 3

Den förflutna veckan medförde ett godt nytt år. Alla nya är äro goda, åtminstone under deras första vecka. Det som nu kommit har visat sig Vara af en särdeles mild natar, en mildhet söm gränsar till slapphet och skulle kunna tydas som brist på karakter, tycka nägra ismenniskor, hvilka icke tro sig må väl, om de ej få frysa dugtigt i Januari, Emellertid här dennä mildhet eller dentia slapphet gjort de beryktade tio famnarne god björkved mindre lifligt efterfrågade och skiljedomstolen i målet Bernhard contra Hedlund har kunnat i sakta mak afgöra saken. Nu är hon dock afgjord, men till ett pris som ännu hålles hemligt, såsom det heter i handelsberättelserna. Skulle kylan plötsligt öfverraska oss, hvilket låter tänka sig, torde likväl vara skäl att utslaget ej allt för länge blefve en hemlighet. Antingen det blir hr Hedlund eller hr Bernhard, som skall leverera björkved, så måste väl leveransen ej böra uppskjutas till midsommar, vid hvilken tid, ätminstone under vanliga är, det plägar vara blidare än i Januari. En Björck har varit synlig i domstolen, men det är icke den som skall brännas, efter hvad vi åtminstone vilja hoppas, fastän vi icke äro fullt säkra på hvad det katolska presterskapet tänker derom. Tiderna kunna dock bra mycket förändras. I fordna dagar hade en katolsk andlig nog också kunnat våga några faomnar björkved, när det varit fråga om kyrkans förherrligande, men då hade veden användts till ett litet bål för att bränna så mänga kättare, som kunnat få rum derpå. Nu vågar den katolske andålige sin björkved på ett vad, naturligtvis också ad majorem Dei gloriam, men dock en nästan merkantil affär, och kättarne få värma sig vid brasan, utan att sjelfva stekas. Det är kanske tidens affärsmessiga sträfvan, som åstadkommer detta och särskildt för tilfället, den goda penningtillgången, som gör att man ej behöfver se på några famnpar mera eller mindre. Hvilken uppsjö på penningar! Hvar skola vi göra af dessa ofantliga packor med gröna, gula och blå, hvita, röda och grå sedlar, som torna upp sig omkring oss och hota att qväfva oss, under det vi gå och vänta på de nätta guldmynten? Sannerligen ser det icke bekymmersamt ut både här och i det öfriga Europa. Förr kunde man åtminstone hafva hopp att blifva af med sina styfrar vid spelbordet, men äfven den utsigten har nu mera blifvit, om ej helt och hålletstängd, dock betydligt trängre. Det är visst möjligt att man äfven i Sverige ännu i våra dagar kan få sig en liten åderlåtning vid ett och annat enskildt spelbord, men ået är bara lekverk. Och i det egentliga Europa ser det ej bättre ut snart. Hvart hafva de grönskande borden i Homburg Wiesbaden och Baden-Baden tagit vägen? Det var äret 72 som vände upp och ned på dem och sopade ut dem. — Vi veta ej rätt huru det nu förhåller sig med Spaa, men der har dock aldrig bedrifvits några riktiga affärer en gros. Monaco är det enda ställe, som ännu lyser i hoppets färg för de europeiska spelarne, och buset Grimaldi det enda hus, som förstått att rätt uppfatta situationen. Men det är jn så förskräckligt långt till Monaco för den som bor i andra ändan af verldsdelen och ej varit van att resa längre än till Baden, För honom återstår ej annat än att kasta sig i några aktiebolag, och likväl vet han icke om det lyckas att i dem blifva at med sina ponningar. Det kan visserligen lyc kas, men det kan också hända att bolaget ger åtskilliga procent i årlig utdelning. De är icke alla bolag, som likna det tyska se. k. Baustellen Actienbande. Detta bolag eller detta bänd bestod ursprungligen a fyra affärsmän eller s. k. stråtröfvare Det är Kladderadatsch som berättar det och icke vi, som naturligtvis ej känna närmare I till de tyska svindelaffärerna. Den ene bar I diten sade till den andre: I Så ha vi nu köpt den der sumpiga vrå för 15 thaler qvadratstången! Men sen