Aftonbladet – 7 januari 1873, sida 2

äro så tillgjorda och konstlade; hon ensam är frisk och okonstlad. De äro alla drifhusblommor; hon är en gulvifva med majdagg på. Det ni anser som epkelhet, är endast högsta grad af konst, svarade sir Charles. Nej, sade Vane; jag har aldrig sett en oskuldsfullare qvinna! Pomander gapskrattade; detta plågade honom mera än ord; han sade ingenting vidare — han satt tyst och tankfull. Han var ledsen öfver att hafva kommit hit, der enhvar kände hans gudinna, men ingen beundrade, ingen älskade och, dessvärre! ingen respekterade henne heller. Han väcktes ur sina tankar genom en stormande dispyt mellan Cibber och Pomander, rörande Garrick, som den gamle skådespelaren ej kunde tåla. Midt under grälet hördes miss Woffingtons röst utanför dörren säga: Den här vägen, min fru. Hvarpå en klar, men något gäll stämma svarade: Jag känner vägen bättre än ni, barn, och en ståtlig gammal dam visade sig på tröskeln. Bracegirdle, sade Cibber. Allas ögon vändes mot den inträdande, den fordom så ryktbara skådespelerskan. Hon var klädd i en präktig, grön sammetsklädning med guldfransar. Cibber kom väl ihåg den; hon hade spelat Österlandets drottning deri. Himlen bevare oss! Den var så trång i lifvet, att man icke kunde vänta sig finna en qvinna derinnanför, utan snarare ett stycke trä. Hennes hår och ögonbryn voro jerngrå och hon bade förlorat en framtand, eljest skulle hon ännu vid så hög åläer varit mycket vacker. Hon var högväxt och rak gom en poppel, och hennes ypperliga hållning för