Aftonbladet – 7 januari 1873, sida 2

ANDRA KAPITLET. Personer, hvilka till själsgåfvor eller väsende besitta några utmärkande drag, och ej äro så fria från all öfverdrift, som de marksklimpar smör man köper hos hökaren, böra aldrig lemna ett rum förrän alla deras bekanta, så när som den sista också lemnat det. Ja de böra alltid tillhöra penultima. Kanske miss Woffington visste det, men epiloger äro okufliga och upprop till scenen oförnekliga. Har ni någonsin hört ett fruntimmer hvissla förr? Aldrig; men jag såg en fru rida grensle på en åsna, i Tyskland. Det kunde nog Peggy också göra. Hon är oförskämd nog dertill. Jag vet ej huru oförskämd den dam kan vara, om hvilken man nu talar, sade Vane, darrande af vrede; men jag har anmärkt bennes qvickhet och jag har sett att hvem som anfaller henne i hennes närvaro, drager det kortaste strået. Väl taladt, sade Quin; och jag skulle önska att Kitty här ville säga oss hvarföre hon hatar Margaret Woffington, som är den mest godhjertade qvinna vid vår teater.Jag hatar henne inte; jag bryr mig alls inte om henne. Jo, ni hatar henne; ty ni hugger alltid på henne, när ni kommer ut. Hatar ni rådjurstek, Quin? Q Nej, ni lilla onaturliga vidunder, svarade nin. Men ändå hugger ni alltid derpå, skär åtminstone, när ni kommer åt. Le beau vYraissonnement, sade OCibber. James Quin, försök ej ändra naturens lagar, låt damerna bata hvarandra, det lättar deras sinne. Peggy hatar Ann Bellamy, för