Aftonbladet – 3 januari 1873, sida 2

oo CFEUSASGSVAV UJ AVIRBYA VV ALULLULUG UUnom till sina olyckskamrater. Af de 249 deporterade äro 185 destinerade till Kunie och 64 till den befästade halfön Dacos. Ön Kunie ligger 30 sjömil söder om den stora ön Nya Caledonien, utgör etttorrt högland, men är omsluten, som af en krans, af land, som skall vara odlingsbart, emedan det vattnas af de från höjderna nedströmmande bäckarna. På halfön Ducos finnes icke något rinnande vatten. På landtungan mellan halfön Ducos och ön äro gendarmeribrigader uppstälda. Vaktgöringen på halfön ombesörjes af marininfanteriet. Kommendant på halfön är marinlöjtnanten Pouzels. Kommendant på ön Kunie är marinlöjtnanten Duchet. Direktör för deportationen är Charlou, som bor i hufvudorten och mottager sina order af guvernören de la Richerie. Den sistnämnde är tillika distriktchef på lokalstationen. De deporterade inlogeras i träkojor, flere personer i samma koja. Af ön Numea ser man på halfön ingenting. De små husen äro belägna i en dal, som öppnar sig mot hafvet och ligger helt nära ön Nu, som tjenar till centraldepot för dem, som äro dömde till tvångsarbete. Framför kusten ligga flera krigsskepp, hvilka skola hindra de deporterade att fly. De åtgärder till slafveriets upphäfvande, till hvilka konseljpresidenten Zorilla tagit initiativet, ha öfverallt i Spanien mottagits med bifall, om man undantager de alfonsistiska och carlistieka partierna, hvilka af egennyttiga skäl protestera mot denna handling af den enklaste rättvisa. Det republikanska partiet har deremot i denna fråga obetingadt slutit sig till regeringen och utgör i närvarande stund måhända Zorillas säkraste stöd. Castelar, som bekant ea af partiets ehefer och Spaniens om icke Europas störste parlamentariske talare, uppträdde också i Cortes möte den 21 Dec. till förmån för den föreslagna emancipationen. Det tal, han dervid höll, utgör måhända den vältaligaste protest, som någonsin blifvit inlagd mot slafveriet, och är af en upphöjdhet i åsigter, hvilken lika mycket hedrar den store talaren som det parti han tillhör. Vi anföra ur detta i-yttre och inre hänseende stora tal följande utdrag, hvilka äro egnade att förklara den stora entusiasm och beun dran det väckt så väl i som utom Spanien: Då den republikanska minor!teten lägger sitt ja i rösturnan, är det icke hennes mening att rösta med ett monarkiskt parti, med en monarkisk styrelse. Detär hennes mening att rösta efter sitt eget samvete,l efter sina egna principer, att handla i enlighet med sina gamla öfvertygelser. Och om det befinnes, att regeringen och majoriteten äro ense med oss i denna punkt, likasom i dessa numera nästan glömda, olycksfulla dagar, då vibekämpade den traditionella monarkien, den ofördragsamma kyrkan, den valcensus, som höll folket på afstånd från de representativa församlingarna — nå väl!l. om vi då icke räknade antalet af våra fiender, så räkna vi icke heller nu antalet af våra vänner, nu då det gäller att hos oss försvara och i våra amerikanska besittningar häfda frihetens och rättvisans grundsatser... Man har i fråga om ämnet för denna debatt talat om utländskt inflytande. Man har? sagt, att utlandet vill tvinga oss att afskaffal: slatveriet. Men, mine herrar deputerade, är det då verkligen nödvändigt i detta århundrade att vända sig till utländingen för att få rättvivan att triumfera? När det hvarken fanns telegraf, ånga eller tryckpress, följde folken utan att sjelfve vilja eller veta det samma oemotståndliga impuls, och I tron, att det nu icke mera förhåller vig nål... Den 4 Mars 1861 besteg Lincoln, slafveriots besegrare, Capitolium. Den 5 Mars samma år uppläste kejsar Alexander af Ryssland reskriptet om de lifegnes emaneipation. När Ryssland måste afstå från sin liplomatiska supremati i Europa och sina plamer i Orienten, ända till dess det afskaffat lifegonskapon; när det demokratiska Amerika för slafveriets afskaffamde ställt 2 millioner soldater i fält, försummat sitt jandtbruk, bränt em del af sina rika städer och uppoffrat så många af sina söner — sron I kanske, mine herrar deputerade, att lessa betydelsefulla fakta icke utöfva ett inflytande på vårt samhälle, på vårt fädernesland, likasom månen utöfvar ett inflytande på jorden och jorden på månen? Här innes icke och kan icke finnas något utändskt tvång, Hvad som fianes och icke kan annat än finnas är inflytandet af menskighetens allmänna anda :. För mensklighetens bästa är det af vigt, stt vissa territorier äro likasom beröringsnunkter emellan staterna, emellan racerna, mellan kontinenterna... Hvilken olycka kulle det icke t. ex. vara för verlden, om ilsass, som hittills varit ett föreningsbarmd nellan den latinska och dera germaniska raen, Icke blefve återföremadt med framska ationen! Elsassaraa föddes på en gång ill tyskar och till fransmän, till tyskar ge kom racen och till fransmän genom natiojaliteten. De lärde sig båda språken, såsom nan kan lära dem endast då max lär dem rån vaggan. Des öfversatte alstren af den atinska andan på tyska och meddelade dem st Nerden, och de ötversatte rt tyska Mnille. jerken på frangka pch meddelade dem åt österlalidet. — Hvilken. förlvat för ilternas malgamering, om Elsass för alltid förblefve yskti.,., Antillerna äro den gyllene kedja, som förnar Amerika och Europa... Alla europei lr ka makter ha egt eller ega ännu ktminstoneq n ö i denna arkipelag, utom italienarne,!h omg kanske på detta sätt fått plikta för!g tt de icke förstodo läsa snillets drag på shristopher Columbi panna. Spanien egerm en skönaste och rikaste delen af den-b amma, nyckeln till viken, vägen till Central-y F e xX g ( t— ng ——— VV cm fn KA före Br Pr BA OO mer Ph RR ee MM mÅ (merika, emedan — för at begagna ett utryck af en af våra talare — om den stora ontinenten mellan Atlanten och Stilla hafet nedsjönke i djupet och endast Andernas oppar stucke upp ur oceanen, det seger-ly ika Spaniens genius ännu skulle lysa öfverlq esamma. ti Men för att detta skall förblifva sannt, äreni ak nödvändig. Spanien måste betyda handts ing och icke reaktion, frihet och icke godycke, rättvisa och icke privilegium, slafve !N iets upphäfvande och icke slafegarnes herra-i,