Aftonbladet – 30 december 1873, sida 2

rinna friheten, började Dahlberg förlorag woppet att någonsin få äterse fäderneslan-t let. Försynen hade dock beslutit att han ännu skulle få kämpa mot arffienden, En landshöfding, eller, som det i Kurland kallas, landshauptman vid namn v. Vitting hoff, således af svensk familj, bodde i närheten af Mitau. Då denne en dag kom på besök in till staden och der fick höra talas om de fyra tyskarne, som sökt rymma från furst Vollkonski, hvilken af hämnd deröfver tänkte låta skära näsa och öron af dem och skicka dem till Svarta hafvet på galererna emot turkarne, fattade han ett djupt medlidande öfver dessa för honom okända främlingar och, då han tillika hörde att furst Vollkenski i Möskwa tagit dem på sin kaution, misstänkte han genast att alla fyra, eller åtminstone någon af dem, voro sven: skar. Han uppdrog derföre åt sin sekrete rare att begifva sig till fängelset och göra sig underrättad om de olyckliges nama och hvad slags folk de voro, Dahlberg, som insåg att den enda möjlighet till räddning låg deruti, att han uppgaf sig vara tysk, sva rade derföre von Vittinghoffs sekreterare, att han hette Alexander Magnus Dahlberg och var son till en kopparslagare i Meisen uti Sachsen. När von Vittinghoff fick se namnen fästades hans uppmärksamhet vid namnet Dahlberg och han yttrade genast sin misstanke om nationaliteten. Dessutom var dst sällsynt efter dätidens sed att en handt verkare gaf sin son sådana namn som Alexander Magnus. Detia styrkte honom än mera i hans misstankar. Nu hade von Vittinghoff åtnjutit mycken godhet af fältmarskalken grefve Erik Dahlberg och då han anade att den ene af de fångar, som försmäktade i fängelset var en slägting till denne, ville han icke lemna tillfället obegagnadt att på