Aftonbladet – 30 december 1873, sida 2

De bittra förödmjukelser som Dahlberg liksom de andra svenskarne under fångenskapen måst underkasta sig, skulle ännu ökas med en, då han nu, för att blidka denne råe ryss, fick visa den största ödmjukhet. Då man tänker på den stolta svenska arm6n, när den, föremål för Europas beundran, öfver ryska gränsen ryckte inåt detta land och injagade skräck hos den regent, som var bestämd att göra Ryssland till en stor, mäktig stat, och då man betänker sedan det myckna hån och de bittra förödmjukelser dessa samma svenskar måste under flera är undergå af dessa förut så föraktade ryssar, kan man ej utan djupt deltagande, blandad med harm läsa hvad de deri deltagande berättat, och hvar och en af dem bör just derigenom vara föremål för ett stort intresse af alla dem, som ega samma fädernesland som de. ; Vi återvända till vår berättelse. När Dahlberg uppkom till furst Vollkonski blef han af denne emottagen med vredgade blickar. Kastande sig till hans fötter sökte Dahlberg blidka honom med erkännande af sin förbrytelse; men derpå ville han icke höra, utan befalte Dahlberg stiga upp och berätta sina hemligheter. Efter upprepade bedyranden om sin ånger öfver att hafva rymt ifrån en så mild och nådig herre, hvilket han icke velat göra, om han icke såsom fågeln velat söka sin frihet, framkom han slutligen med sin anhållan att emot 100 rdr blifva fri från tjensten med rättighet att begifva sig hvart han ville. Elter utdelandet af mångfaldiga epiteter af hund, busserman, hedning och dylika artigheter beqvämade sig den ädle fursten att slutligen lyssna till Dahlbergs framställning, emot hvilken han icke hade något annat att erinra än att summan var för li