Aftonbladet – 24 december 1872, sida 2

upprördt och mörkret blef ännu tjockare af snöbyarne. Det var riktigt hvad man kal lar ett: Herrans väder. Det refyvades till stormsegel, fartyget lades öfver till sydvest, och maskinen sattes i gång för att hålla fartyget så mycket som möjligt uppe i vin den och skära de svåra brottsjöarna. Under vatten fortfor ovädret-att rasa och äfvenså följande dagen, till dess på aftonen (det var måndagen den 25 Nov.) rorkulten bräcktes af. En reservrorkult fanns väl ombord, men det tog tid, innan .den. kunde bli påsatt, och under tiden slog. rordret i den svåra sjön hårdt möt akterstäfven och 10ssade en beklädnad, utan att dock göra någon-betydlig-skada, Emellertid fortfor hat vet och stormen att tjuta med mer och mindre häftighetso-snöilårne fdro fram öfver däcket, och mörkret kanske expeditionens värsta fiende -— var och förblef ogenomträngligt, månskenet kunde icke bryta ige nom snötjockan, var det någon skada på rigg eller skrof, kunde den icke upptäckas, och på däcket kunde deltagarne icke se handen framför sig kl. 12 på middagen. Den 29 Nov. bedarrade vädret litet. Besticket blef åter uppgjordt, och kurs sattes mot Foreland; för ånga och segel gick det au mot norr till den 1 December på morgonen, då ovädret ånyo bröt löst, sjöarne vältade sig i ständig och hastig tillväxt allt större och väldsammare, och barometern föll oafbrutet, så att man icke hade någon ut sigt till godt väder på den närmaste tiden. På middagen blåste en orkanlik storm frän SO., hafvet var förfärligt upprördt, i en timmes tid skulls menniskoröster icke ha kunvat göra sig hörda, derpå gaf ovädret litet efter för några timmar, men fram på eftermiddagen tjöt stormen med sitt gamla raseri. Det gick blott långsamt framåt, fartyget ville icke hålla kurs, det var fortfarande utsigt till starka: ostliga kulingar, och det tog starkt på kolförrädet. Kaptenlöjtrant Otto sammankallade dä de fyra be ; männen, gamle, erfarne Spetsbergsfavare, och kaptenen Hansen för att höra deras menivg. Alla voro enige om, att det icke fanns någon sannolikhet att uppnå Spetsbergen, och rådde till ratt vända och styräckemät säsnärtesömmöjligtKapten. löjtnanten Otto beslöt då att följa detas räd, och på aftonen deu 1 Dec. vändes far. tyget åter mot söder, och karsen sattos -på Tromsö. Vädret var usder hemresan dräg ligt med jemna vindar från söder öch öster. men hög. sjö, På morgonen den 7 Dec skulle Albert enligt besticket vara omkring 10 mil norr om de norra inloppen till Tromsö. men vintern mötte dem lika väl här med sin storm och snötjocka, som då de i mer än 14 dagar hade legat och stampar mot sjöarne ute på norra Tshafvet. Hela dagen läg fartyget i pålandsvind utanför för at om möjligt få landkänning, innan mörkret iobröt, men förgäfves, och de befarne män nens förklaringar voro icke heller uppmun trande för utsigterna att få en skymta! land så snart, då det på derna ärstid ofta kan dröja flere dagar, innan vädret så högt uppe som här klarnar. Då det naturligtvis var förenadt med stor risk att bli liggande under dylika viderförbållanden med någrå timmars dag utanför en så oren kust, under det att vinden var gynnsam för at! segla längre söder ut, beslöt sig kapten Ottc härför och att fortsätta så långtsom möjligt då härigenom bäde tid och kostnader skalle besparas, Lördags morgoneu gick Albert derefter för ankar I Kristiansand, och på måndags morgonen låg fartyget åter i Kjöb mandsskj:er, under det att alla de käckt och sjeliuppoffrande män, som hade följt med på denna farliga vinterfärd, fingo i godt be håll äterse slägt och vänner.