Aftonbladet – 20 december 1872, sida 6

1 har, så att säga, uppdagat de RKTalter, n i forntiden förenade och söndrade menkorna. Ich, hvem skulle väl tro det? dessa krafäro desamma, som ännu den dag i dag är a katoliker och protestanter att pryda a dödes grafvar, albaneserna att bjuda a aflidne födoämnen, och den provengalske nåen att välsigna elden, Det är eldens , de dödes kulter, som stiftat samfunden och vit dem lagar. Tron på odödlighet går inom den ariska cen tillbaka till den aflägsnaste forntid. enniskorna betraktade döden såsom ombyte lif, icke såsom tillintetgörelse. Afven ter döden fortfor själen att vara förenad sd kroppen; menniskan fortsatte sitt lif i atven. Begrafningsceremonierna visa tydyt, att det var en lefvande, och icke en ;d, som man vid begrafningen trodde sig nesluta igrafven. I grafven bibehöll menskan samma begär och behof, som hon ide haft i detta lifvet; dessa måste tilledrställas, och det var derföre, som man t kläder, kärl, vapen, hästar och slafvar ;lja den döde i grafven, och bragte honom at och dryck. Ur denna tro härflöt återigen begrafninens nödvändighet, Den döde måste halva in bostad under jorden och försörjas med at och dryck. Begrafning var det nödväniga vilkoret för hanz lycka i det andra fvet. Blef han ej jordad, blef han en genångare, som pinade och skadade de lefvande ch sjelf var olycklig. Derföre fruktade de samle mindre att dö än ått blifva utan harafning. Begrafuingens. förlust injagade lem en sådan skräck, att athenarne aflifrade segrande generaler för det de försumnat att begrafva de stupade. Om återigen den döde fortfarande lefde i ;rafven och alltjemt hade behof af mat och Iryck, så var det för de efterlefvande en pligt att tillfredsställa detta behof. Och till ett sorgfälligt uppfyllande af denna pligt årefvos de gamle af föreställningen, att hvarje afliden blef ett gudomligt väsende, lika mäktigt och välgörande sågom vän, som elakt och skadelystet såsom fiende. Häraf kom kulten af de döde, Genom denna knöts mellan döde och lefvande det trängsta band. Den aflidhe var en gud, stark och mäktig; men med vilkor att hans efterletvandeslägtingar sorgfälligt iakttogegriftekultens ceremonier och förskaffade honom mat och dryck. Försummade de lefvande denna pligt, föll den döde ur sitt saliga tillstånd, men i och med:detsam ma blef han em ond makt, som skadade de lefvandes Döde och lefvande.voro således förbundna genom. de vigtigaste inbördes intressen. Den gudamakt, som näst efter: fädersa tog de gamles uppmärksamhet i ansprål, var den heliga elden. Äfven denne var eå mäktig gud, som skänkte rikedom, helsa och dygd. Mellan kulten af: de döde och den heliga härden fanns ett nära. sammaubang. Härdens eld var måhända ursprang-ligen endast en symbol af den förra, Dessa. båda kulter bildade återigen de gamles hus-religion. Denna religion — den äldsta, som mensk-ligheten känt — kände icke andra gudar: än sådana, som voro hvarje familjs privat egendom: å ena sidan de i griftekulten dyr-kade stamfäderna, å andra sidan den heliga eld, som brann på hvarje husaältare. Desva religions öfverste prest var husfadren, som ensam kände de heliga ceremonier ock ).ymner, hvilka hade makt öfver fasailiers gudar. Dessa gudar ville icke veva af annan dyrkan än familjens. Stamfäderna fordrade, att det ständigt skulle finsas, manliga afkomlingar, som knade undevbälla dem med offor. Härdens eld fick o främling icke närma sig. Hvarje familj hade sin graf, i hvilken endast heunes wmecittmmar fingo hvila, och på hvilken griftemaltidens ceremonier anstäldes. Husreligionen kwnde endast. fortplantas genom aflelsen, som: knöt ett hendighetsfullt. band mellan den nyfödde sonen: och de guIdar, som voro denneå egen slägt, och fortplantades endast på den manliga sidan, Hon skulle alltid öfvergå från man till many qvinnan hade i den endast cel genom sin faders eller makes förmedling och hade sefter sin död ingen andel i grittekulten. Denna religion var den forntida familj ens enda konstitutiva princip; hon har gil vit den sina regler. Det är hon, som stil tat läktenskapet, hvilket afslutas inför dew helliga elden, och förklarat det för aästan loupplösligt. Det var religionen. sö m föreIskref hustrun kyskhet, emedan äkt enskapsbrott införde främlingar i den helj ga familjen och förstörde fädernas saliga ro. Hon fordrade, att familjen ej Änge utslockna, .Jemedan, om den utslocknade, -Ay.t var slut med förfädernas sällhet ochmeöt! sjelfva religionen; Derför förbjöd I.on eelibat; derför anbefalde hon skilsy essa il händelse af kustruns ofruktsamhet,och mat nens ersättande af närmaste skyldeman ä händelse af impotens. . Det var sonen; som var nödvändig för familjens bestånd. Han forts atte familj och Ireligion, Dottren lemnade dem båda, då hon gifte sig, ty hon följde; alltid sin makes religion. Fanns ingen scjn, kunde en så dan adopteras, på det familje n ej måtte utslockna; men adoptionen h:idf till korrelativ emancipation, genom hgil ken den adopterade afsade sig sin födelsef amiljs religion. ) Skyldskap var i foritidei a delaktighet i samma husgudar. Rätten x ct anställa offer På härden öfvergioy. från fader till son; J kulten stäldes endwst till f7 rfäderna på den manliga sidan, Wäraf följ de, att man ej kunde vara i slägt på qvit nosidan. Skyldskapens princip läg i kult en: de, som anstälde grifteoffer ät samma förfäder, voro skyldemin (agnati i romenel :a rätten). Liksom skyldskäpen, var äfven egandefrätten i forntiden grusdad p, Yhusreligionen, Hvarje familj hade sin bärv! och sina förfäder, som för henae vor, em Verklig egenIdom. Härden måste hafva sn fasta plats på jorden, och från dew ,a pliste: får han icke rubbas, Familjens all a medlemmar hafva sin gemensamma grat, och det är ett helgerån aft störa deras gudomliga ro. Härden och grafven knyta mellan jorden och menniskan eganderästen 3 band. Dut jordstycke, på hvilket härd ;h graf befiona sig, blifver familjens priva tegendom. T)etta område är AmPiftot af att 1 or Ven nah hackvwd.