Aftonbladet – 20 december 1872, sida 6

4 CIRA MT ntidens historia uppenbarar sig i en ny han klarare dager. För hvarje är lära vij5Om tre känna de förgångna slägtenas lif. nisk rskningen söker icke mera att uteslu0 de lära könna tilldragelserna; den söker ter mför allt de tankar, som i foratiden ber drif ;rskat menniskan och gifvit sig yttrel5pa m i tilldragelserna, den Och beundransvärda äro i sanning de rebon tat, till hvilka förnforskningen — vi taga och r detta ord i hela vidden a? dess betygif se — redan hunnit. För hundra år sen hade man om vär folkstams äldsta niMe ria lika oklara som barnsliga föreställ s ngar. Anträffade man i ett af Indiens : rik ett ord, som var bekant säsom latinskt eft er grekiskt. tog man för afgjordt, att det Me fvit lånadt från ett af de senare språken Sra h kommit till Indien genom Alexanders !6 rnadståg eller förbindelser med romarne. dös örde man, att hinduernas böcker förva. Jinn de minnet af en stor flod, i hvilken mensk5 heten i det närwaste gått under, var det Mar sa gifvet, att dem, som räddats, var Noach re h att fartyget var hans välkända ark. jät ann man en filosofisk eller religiös åsigt föl ler en moralisk föreskrift, som liknadelmM? vad som kurserade i Vesterlandet, var det Itid ett plagiat från greker eller hebreer,8? , framt den stolte vesterländingen ickele!! ligen gick så långt i frisinne, att han ma den indiska åsigten såg en lemning af di; ur-uppenbarelsen. lit Huro annorlunda betraktar icke i våra gå agar ariernas ättling sin stams historia! ? äl medgifver han, att, liksom i vår tidj8? rd och idber kunna vandra mellan jordens 8! ndar, de äfven kunnat det i forntiden, om d ck i oändligt ringare grad. Men detta): om för hundra år sedan var den-enda för-m laringen af gemenskap i språk och idter nellan aflägsna och inbördes isolerade folk,8 ir nu reduceradt till sitt rätta värde af je ner eller mindre betydelselös tillfällighet ilP råga om hela tiden före Kristi födelse. e Jafsedt buddhismen och dess missionsverksamhet, som för öfrigt under den antyddal. iden knappast sträckte sig utom Indien, li vafs det då endast krig och handel, som kå unde bringa de olika folken i ömsesidig beröring, och den beröring, som de kunnat frambringa, räcker så mycket mindre tilll? förklaring af gemenskap i språk och seder, od som före den romerska tiden, eller ätmin1 stone före det grekiska väldet i Asien, hvarje k folk höll gig isoleradt och meå hänsyn titl! främlingen var lika obenäget att taga som Ö att gifva. Främlingen var god nog, då det s gällde plundring, om han annars egde när lX gonting värdt att röfvag, men hans språk O och id6er voro värdelösa och obrukbara. d Det blef upptäckten af sanskrit och forskningen i de på detta språk författade skrifter, som efter hand satte en helt annan föreställning om de ariska folkens inbördes förhållanden och ä!dsta historia i stället för de gamlat åsigterna om nationel slägtskap. Ingen vetenskapsman tror längre på län. utom inom ett högst begränsadt omfång. I l stället för i inbördes län, är det i dessa! folks gemensamma ursprung, som man nu j ser förklaringen af den gemenskap i spräk och, fastän i ringare grad, af seder, som ; karakteriserar en lång rad af folk, som utbreda sig kring en stor del af jorden, från I Bengaliska viken långt bort i Amerikas Far West, och som tyckas be a att en gång intaga den hel och hållen. dessa folk tala i grunden ett och samma språk. Väl tyckas franska och svenska temligen olika; men går man till botten på de bäda språken, upptäcker man lätt, att grundvalen är densamma och att tiden ensam är skuld till olikheterna. Och liksom dessa särskilda folks språk blifva mer och mer lika hvarandra, i samma mån som man går npplt i tid; likaså finner man hos alla dessa folk föreställningar och plägseder, som på samma sätt blifva hvarandra mer och mer lika, i dem mån som man går längre tillbaka. Seder och och språk visa båda tillbaka på en ursprung. lig enhet. Men liksom tidens inflytande på språken varit sådant, att en och samma beståndsdel i olika sprök skiftat form till en sådan grad, att den ursprungliga identiteten endast är igenkänlig för det vetenskapligt skärpta ögat; på samma sätt hafva plägseTN a ider och med dem i samband stående föreställningar i tidens lopp undergått mer och mindre genomgripande förändringar. Om i våra dagar den provengalske bonden välsignar elden, innan han julafton sätter sig till bords (se La benediction du feu af Jean Aicard i Reyue des deux Mondes, 15 I Nov. 1872), så gör han detta icke i samma lord och med samma tankar, som den vediIske Ariern för fyra tusen år sedan, eller Isom greken och romaren två årtusenden 8enare. Denne bonde må beherskas af hela den utskrikna franska okunnigheten i huru hög grad som helst, så äro hans föreställningar om elden dock helt andra, än de som thystes af hans förfäder i forntiden. Detta betyder kterigen för forskaren föga; Ihan är allt för van vid att se föreställningarne omgestalta sig. Hutvudsaken är sjelfva bruket. Och om detta bruks härkomst kan ej minsta tvifvel existera; det är helt lenkelt den gamla eldsåyrkan i kristlig form, Jom man så kan uttrycka sig. Nu återstår af denna dyrkan iogentin mer än några betydelselösa bruk, som a den, moderna bildningen stämplas som vidIskepelser och öfverallt äro på väg att förlIsvinna. I forntiden förbundo sig med denna I dyrkan föreställningar, som beherskade menniskans tankar och handlingar. Vi pryda de aflidnes grafvar med blommor, vi skrifva på vården: Här hvilar —, fastän vi icke tro, att den aflidne hyilar i grafven och fortfarande förnöjes af de blommor och kransar saknaden dit bär. Föross betyda bommorna endast, att den döde är ihågkommen af delefvande; här hvilar säger oss blott, att den aflidnes döda kropp nedladeg på detta ställe. Den verklighet, hvarat föregående bruk endast äro en svag skugga, existerar dock ännu i dag. Aunnn idag gitves det ariska folk, för hvilka här hvilar betyder, att den aflidne fortsätter sitt lif i grafven, för hvilka det, som bäres till grafven, är för den i denna graf lefvande döde. Ännu i dag gifva albaneserna den döde, på begrafningsdagen och sedan på bestämda