Aftonbladet – 19 december 1872, sida 2

a 0 TA, UMEA ACUTE VÄlJaA CH geringskommission, afsluta vapenstillestånd och . jinkalla en nationalförsamling. Majoriteten var kså beredvillig dertill, om man endast ville ra henne den förödmjukelsen att sjelf förklara den regering afsatt, hvilken hon så länge understödt. Venstern brydde sig icke om namnet, endast den fick saken, och sålunda framkom det förslag Thiers framställde. Men derpå ville regeringen icke gå in, utan kom med ett annat förslag, som skulle rädda kejsarinnans regentskap. Detta väckte stor ovilja, och genom dess dis! terande gick en dyrbar tid förlorad, under hvilken det andra förslaget kunnat antagas. Dertill kommo rykten om en tilltänkt statskupp mot veustern, och ehuru de andra ministrarne sedermera nekat, att de haft en sådan plan, framgår i det dock af förhören, att det varit fråga om något sådant, och Jeröme David, som ju också ä en oäkta napoleonid likasom hufvudupphofsman nen till statskuppeh den 2 December, refve j Morny. har sjelf erkänt, att han var beredvillig att vidtaga de åtgärder, som hbehöfdes. Dessa -rykten framkallade vensterns yrkande vid samj manträdet den 4, att soldaterne skulle aflägsnas från slottet, der lagstiftande församlingen sammanträdde, och detta skedde utan att några nationalgardesafdelningar kommo i stället, hvilket man lofvat. Men detta möjliggiorde folkmassans inströmmande och ledde till församlingens upplösning. Ingen revolution har försiggått så lätt och med så ringa uppoffringar; ty kejsardömet hade så uppretat alla mot sig, att inen tänkte på att försvara det, icke en gång det Tejserliga partiet, som dock sedermera påstått. att man skadade Frankrike genom att störta I kejsaren. Thiers påstår vidare, att om icke venstern tagit makten i sina händer, skulle den ha tillfallit pöbeln, och man skulle då redan i September ha sett Pariskommunen uppstå. Thiers slatar sin förklaring med en framställning af sin rundresa till de främmande regeringarna och sina underhandlingar med Bismarck, men denna innehåller icke något väsentligen nytt. Man vet ju redan huru han öfverallt bemöttes med välvilja och fick goda råd, men icke fick någon hjelp utom till att inleda underhandlingar. Bismarck visade sig mycket villig att sluta vapenstillestånds och hoppades till och med, att om man blott kunde komma öfverens om ett sådant, skulle freden snart följa efter. Men då framkallade Metz kapitulation upproret i Paris den 31 Oktober, hvarander makten för några ögonblick kom i proletariatets händer, och detta gjorde Bismarck villrådig, så mycket mera som hans militära rådgifvare icke ville något vapenstillestånd, utan antingen ville ha fred genast eller ett allvarsamt anfall mot Paris. Tanken om att straxt öppna fredsunderhandlingar gede sig också genast på både Bismarck och Thiers; men då denne ett par dagar derefter hado ett möte med Jules Favre i Boulogneskogen, ansåg Favre sig icke kunna sluta fred på de erbjudna vilkoren. Thiers, som i sin framställning yttrar mycket beröm både öfver Trochu och Jules Favre, ! slutar med dessa ord: Sådan är den trogna: berättelsen om hvad jag nett, tänkt och ? gjort under och efter revolutionen af den 4 September, den oundvikliga revolutionen, l, som blifvit så mycket smädad, i synnerhet af dem, som gjort henne nödvändig. A 4 j a d 1 Såsom genom telegram redan är bekant, har furst Bismarck, som nu från Varzin återkommit till Berlin, begärt afsked såsom 1 preussisk konseljpresident, men skall bibe-)r hålla sin plats såsom tysk och preussisk ut: t rikesminister samt tysk rikskansler. Ryk-s ten härom ha redan sedan någon tid varitt gängse, och National Zeitung för den 14 d:sli yttrar: Plötsligen och oväntadt, åtminstone v för de oinvigde, ha Preussen och tyska ri-f ket kommit in i en stor krig, hvilkens ut-s gång alldeles icke kan beräknas. Den ty-Jä ske rikskansleren och preussiske konselj1 presidenten har hunnit till slutet af den tjenstledighet han den 19 Maj erhöll för att begifva sig till Varzin, och uppehåller i sig kanske för ögonblicket i vår stad. Fråns officiösa källor förspörjes, att han ämnars draga sig tillbaka från ledningen af de 1 preussiska angelägenheterna och att han ana ser en förändring af förhållandet mellan tyda ska riket och de preussiska myndigheterna ls nödvändig. Så lyder programmet vid kri-F song början, men huruvida det äfven kommer att upprätthållas till dess slut är ens annan fråga. Nämnda tidning är böjd att) Vv antaga, att Bismarck visserligen har inledt d sin nya operation med att uttala sig förr bildandet af en preussisk ministår, medls, hvilken han ingenting har att göra, menle att hans egentliga tanke är att alldeles af. skaffa denna ministår, i det han vill reducera den till att bestå endast af en minister (utrikesministern), hvilkens post fortfarande skall vara förenad med rikskanslersembetet. Enligt de åsigter, vi ständigt förfäktat, forklarar National-Zeitung, måste vi bestämdt uttala oss mot, att ledningen af preussiska monarkien skiljes från rikets. Preussen har, åtminstone ända till detta ögonblick, haft en helt annan betydelse för riket än någon annan stat. Det utgör i rikets stam den kärna, omkring hvilken de andra staterna sluta sig i närmare eller aflägsnare ringar. Det skulle i sanning vara en dårskap att hysa eller uttala tanken om Preussens mediatisering åf riket. Preussen och dess statsorganism utgöra tvärtom rikets själ, och antingen man afser riksför. attningens beskaffenhet eller de faktiskaegi örhållandena i Tyskland, stå sakerna så, j ut tt detta ännu länge mäste blifva fallet )ve Likasom den tyske kejsaren har sin makt en leraf, att han är konung af Preussen, lika ja om kejsarvärdigheten på sin tid öfverlemades åt honom af de öfrige tyske furstar es representanter blott såsom en titel och!ne cke säsom uttryck för en sjelfständig!ba ättssfer, så mäste också rikets leding vara oskiljaktig från den preusföl iska statens ledning och organism. Detlbe r en gifven sak, att Preussen aldrig kan omma i en fiendtlig motsats till riket, tt dess intressen aldrig skola skilja sig rån rikets; men denna Principiella harmoni r icke tillräcklig; enheten i vilja och handför ng mellan Preussen och riket måstö blifva tal tllständigare; annars skola de många hin. de . med hvilka riket på förhavd har att be ämpa under sin verksamhet och utveckhvi ng, ökas med ett nytt hinder, som under ö issa omständigheter kanske skulle blifva fa mest betydande. Rikskansleren måste pe ed ett ord tillika leda den preussiska mike steren. Detta fordrar icke endast Preusfm ns utan i synnerhet rikets intresse. Till säs öd för sin uppfattning, att en sådan saar ;rnas ordning bäst bringas till stånd på far van anförda sätt, åberopar National-Zeioch ng åtskilliga uttalanden af Bismarck sjelf, Nag synnerhet vid nordtyska riksdagens samJon anträde den 16 April 1869, då han motsatte P!Y g bildandet af en förbundsministår. Han å Ile, yttrade han bland annat, icke bidraga nat ll, art en så bristfällig institution infördes det nya förbundet, och han trodde, att rd reussen skulle göra ott ofantligt frameg, om det endast finge en enda ansva5 ministor, National-Zeitung hyser dock gra farhågor för, att detta ofantliga framPg icke låter realisera sig för ögonblicket) en såsom en passande öfvergång rekom. (ishi enderar tidningen, att hela ministörspn skall hau Så, och att Bismarck dereftor skall bilda tyg ; nytt kabinett, som gör det möjligt förträ nox att på samma gång vara tysk riks !art nsler och preussisk konseljpresident. Ettföri skiljande af sistnämnda befattning från nar ;skanslossembetet. anser deremot nämnda ning såsom en mycket betänklig utväg, Göt edan Preussen är rikets själ och en styter se al riket i sjelfva verket icke kan tän3 utan att hennes chef tillika styr Preus-— 1. Såsom de senaste underrättelserna visa, l Om AmAllarntid dannKke Oh ar beburt si le N L af T ni fa de le i bre va stäl