Aftonbladet – 19 december 1872, sida 2

Jett hallt är sedan för att undersöka orsakerna l, Ttill Fjerde-Septemberrevolutionen,li har nu utgifvit första bandet af de förhör, : Isom den hållit, företrädesvis med medlem1 I marne af försvarsregeringen och af kejsarfdömets sista ministör. Om icke tidningarna, för närvarande voro så upptagaa af den poi litiska krisen, skulle de sannolikt medådela li mera af de sålunda erhållna applysniagarna; ! men nägot hafva de dock meddelat och deri; Ibland den förklaring, som Thiers afgaf den 118 Sept. 1871. Denna går tillbaka till 1863, Å; för att börja med början, som Thiers säger, )väl snarast derför att han vill gifva en full-: Jständig framställning af sitt förhållande till kejsardömet. ; 1 Thiers var just sysselsatt med att afsluta sin kejsardömets historia, då valen utskrefvos tilll: I lagstiftande församlingen och då de liberala voro ; betänkta att uppgifva sin förra politiska tillbaka1 dragenhet. På ett möte af oppositionsmän af alla färger beslöts, att man skulle deltaga i valen; men Thiers sjelf önskade icke att framställa lsig som kandidat. Redan 1859 hade han erhållit uppmaning dertill från staden Lille, men afslog det, derför att han icke ville aflägga ed till kejsaren. Napoleon befann sig då i Italien, oc Thiers ville hvarken understödja eller angripa honom under ett krig, som han för öfrigt ogillade. År 1863 kom en ny uppmaning, och nu från prefekten i Nord-departementet med löfte om understöd af regeringen, hvilket han bestämdt afvisade, enär han icke med heder kunde begagna sig deraf. Deremot erbjöds honom en plats i Casimir P6riers gamla valkrets, ett af de 1 mest välmående qvarteren i hufvudstaden, som 4 ville hafva en målsman för den konservativa liberalismen. Hans hufvudbetänklighet var, att han skulle aflägga ed till kejsaren; visserligen fäste icke de politiska partierna stor vigt der-br vid, men så var icke förhållandet med honom, 1 enär han blott hade aflagt en ed, nemligen tillly Ludvig Filip, hvilken ed han trofast hållit. h Han bestämde sig dock dock slutligen derför, enär eden icke förpligtade honom att älska k sardömet. utan endast att icke söka störta de och han hade icke i sinnet att direkt göra oppo-s sition, utan ville blott fordra de oumbärliga fri-g heterna och mottaga dem af kejsarens hand, om de erbjödes. Snart gjordes också några eftergifter. men på ett så ogint sätt, att det väckte tvifvel om regeringens uppriktighet, och allt gagn af desamma gick derför förloradt. Dock trodde i Thiers kejsaren i stånd att bevilja mera, och ilf så fall skulle man, som den äldre hertigen af h Broglie sade, spara en hel revolutions. 5 Lagstiftande församlingen innehöll ett trettiotal bråkmakare, men återstoden var sansadt folk, Y som i det hela delade Thiers åsigter, men vorol2a skygga för all opposition af fruktan att försvaga ) v 5 5 I e regeringen, och af räddsla för en revolution drefvo de sålunda landet till en sådan. Då Thiers en gång af sparsamhetsskäl röstade mot ett anslag till Tuileriernas falibordande, förebrådde en medlem af majoriteten honom detts. enär det kanske kunde komma grefven af Paris till godo, lc och tillade, att det gjorde honom detsamma sg hvem som bodde i Tuilerierna, då det blott varjg en-. I allt funnos väl i församlingen 50 Napotr leonister, 50 republikaner eller kounstitationella, ; samt 200 konservativa, som icke visste hvad parti 5 de skulle taga. Öaktadt de ogillade expeditio-b nen till Mexiko och uppmanade Thiers attlg tala deremot, hade de dock icke sjelfva mod S att understödja honom, och under det de afgjorät godkände hans första stora tal om Frank; rikes ställning gent emot det hotande kriget ? 1866. ja skänkte honom ett bifall, som blott kommit få talare till del, sveko de honom dock fyra dagar derefter, då de ultra-kejserliga nedtystade h; honom med smällandet af sina pappersknifvar. MM Slutligen kom man till ministören af den 2 Januari 1870 och Thiers rådde venstern att under-P? stödja den, oaktsdt han icke hyste stort förtrohi ende till Olliviers fasthet, men väl till hansri goda afsigter och hans glänsande talanger. Detjte var en stor eftergift af kejsaren att taga en mir nistör ur oppositionen och det borde erkännas. v! Sjelf understödde han också ministeren allt infö till det ögonblick, då det gällde landets öde, )fö som dennga minister förspillt genom det oför-k sigtigaste beteende, som kan tänkas. Kejsar lg! ren hade då förlorat en god del af sin energi, g3 hade blifvit vacklande i sina åsigter och dröjde länge att fatta sina beslut. Ministeren höll på pr freden, men vid hofvet funnos flere häftiga perti soner, som ville, att man icke skulle fördraga 2at det slag, som Sadowa tillfogat Frankrike. Kejsi; sarinnan upprepade sjelf ofta om sin son: Detta of barn skall icke komma på tronen, om man icke qr skaffar oss upprättelse för Sadowa-olyckan; och . i lagstiftande församlingen fordrade de rena Nap poleonisterne. hvilka bekymrade sig mer omj?2 ejsarhusets än om Frankrikes öde., att man) sk skulle föra krig, under det att majoriteten hölllnö på freden. Att hertigen af Gramont kunde önse ska kriget, kan Thiers icke förstå, ty bådelBeustoch Andrassy hade, efter eget påstående till Thiers, bestämdt förklarat honom, att Österrike 20 icke skulle följa Frankrike i ett krig; och lika jan litet borde Leboeuf hafva gjort det, då han visste si hur oduglig hären var att upptaga en strid. Han bi hade till och med vändt sig till Thiers för atthy bedja honom försvara armebudgeten och förhindra en nedsättning i den effektiva styrkan, enär less antal enligt Thiers åsigt var så långt ifrån SK den väpnade freden-, att den tvärtom snarare ce var den afväpnade freden. (ut Så stodo sakerna, då den hohenzollernske prinsk. sen valdes till konung af Spanien. EgentligenE hade franska regeringen sjelf, ehuru utan att veta for let, föranledt detta val derigenom att hom mottå satte sig kronans öfverlemnande åt hertigen afl Montpensier, emedan denne hörde till buset Or-PX: leans. Men så snart konungen af Preussen hade Pr illåtit prinsen att mottaga valet, begagnade de lög rigslystne genast tillfället till att protestera ilrik len tanken, att Frankrike skulle följa med, och rik egeringen sjelf var lika ifrig att tvinga Preusen ätt draga sig tillbaka, alldeles som om hon 204 arit i stånd att tvinga detdertill. Hun började läg å ett högst besynnerligt sätt, i det hon genasten ordrade, att Preussen skulle afstå från prinsens Pri kandidatur, och gjorde detta nästa utan allt slags och örklaring, på ett rent af utmanande sätt. Man ket af till den grad sin motståndare vapen i hän-52 lerna i fråga om rättsståndpunkten, att man icke fat n gång brydde sig om att iakttaga formerna. för Phiers ar nu, huru tanken på ett krig för-)att atte alla i en stark rörelse, och huru han fick! Til )llivier, ministerens chef, att erkänna, att det der ar ett dåraktigt företag, och att man måste söka draga sig ur detsamma så snart som 59n nöjligt fonom att begagna Englands och Ryss-nad ands inflytande på Preussen och i synnerhet akta nes g för att gifva nya anledningar till konflikt. lick Äfven i lagstiftande församligen var flertalet rät f hans åsigt och lofvade understödja honom. ?7 pphofsmännen till kriget söka nu undskylla Pin g med den försäkran, att Preussen önskade tisk riget, länge hade beredt sig derpå och endastär t intade på ett tillfälle. Jag påstår-, sägerkom hiers, sedan jag varit i tillfällej att inhemta att liständiga upplysningar härom, att detta är frår 1 ren lögn. isserligen hade Preussen, som ; r öfvertygadt om att Frankrike förr eller se. jär i re skulle godtgöra sitt fel af år 1866, aldrig )ling ophört att arbeta på att göra sig redo till enfull: rid; men det fruktade detta förfärliga prof och der, kte snarare uppskjuta än påskynda det. Detlkäm w i sjelfva verket blifvit ännu mera förvånadt li I vi öfver sin hastiga framgång, för hvilken det) Ung ide att tacka den kejserliga administrationens ) Viss ora oduglighet och brist på omtänksamhet. Dåldet vanien nu också återtog sitt val borde sakenmed . förfallit, och Ollivieti visade sig mycket nist ad deröfver. Men i lagsaftande församlingen rjade de bonapartistiska skrikhalsarne kalla ?925 nistrarne fege usingar, derföre att de villeStöd ta sig nöjF med denna eftergift, och kallalkern ankrike vanäradt Thiers uppmuntrade mi-ofva strarne att stå på sig och försäkrade, att tung annars skulle störta icke endast dynai sy om, som de voro tillsatte att försvara, y ; an äfven Frankrike sjelf i förderfvet, och) Man er ett längre samtal, som han hade med flere sig dem, svarade både Segris och Chevandier, ville ; de ville hålla på freden. Då han en afton till. nnade sessionen jemte Daru och Buffet, sågo l; dö stora skaror på boulevarderna och, hvad som P r oerhördt, skaror af om som ströfvadej er kring på gatorna och ropade: till Berlin!Steg der det folkmassan ogillade dessa demonstra-rig I ner. Om derföre ae fortfor Thiers, )någr r att urskulda sig sjelf, påstår att Frankrike steg ing honom till kriget, så är detta icke sant, men tingen han nu bedrager sig sjelf eller man be: ; ger honom. Har han icke velat kriget, och) Mend Fr han endast motsträfvigt gifvit efter, då har han ) afgå, vit efter för ett parti, men icke för Frankrike. ! ott n iers skildrar nu, huru det om natten lyckades hono vet och ultranapoleonisterne att skrämma mians trarne, så att alla hana ansträngningar voro M ki ktlösa, och hurn regeringen för attfå församte) : gen med sig uppfann den lögnen, att Beneriksk ti blifvit förnärmad af den preussiske konun-tidni 1. sedan han till denne ställt en fordran, pålemed Iken han och hans regering icke kunåg gå ib, relse opp att derigenom göra Preussens återtag k ra förödmjukande. Konungens svar till BejkKag! etti var ingalunda ohöfligt, och hela förnär.Sen. Isen bestod endast i telesrammet från Pismaraol I har