Aftonbladet – 18 december 1872, sida 6

STOCEHOLM den 18 Dec. Det officiella bladet bekräftade det af oss I går gjorda jmeddelandet om beviljande af orefve v. Platens afskedsansökan och envoygen 0. Björnstjernas :utnämning till statsminister för utrikesärendena. Vi tro att denna utnämning är egnad att framkalla allmän tillfredsställelse, icke blott lerföre att en post sålunda blifvit lyckligen besatt, för hvilken det torde vara ytterst svårt att finna någon person, som kan och vill mottaga densamma, utan äfven af flere mera positiva anledningar. Först och främst har hr Björnstjerna så väl under den kortare tid han fungerade som minister-i Kjöbenhavn, som äfven och i synnerhet under de sju år han representerat de förenade rikena vid hofvet i Petersburg, ådagalagt ovanligt nit och framstående duglighet. Det är visserligen svårt att med någon högre grad af sakkännedom döma om den verksamhet, som utvecklas, och om den duglighet, som ådagalägges af våra diplomatiska agenter i utlandet, då deras skrifvelser rörande ministeriella angelägenheter utgöra en förseglad bok både för allmänheten och representationen, ja till och med för flertalet af regeringens ledamöter. Men man är allmänt ense derom, att hr Björnstjerna var den af våra ministrar i utlandet, som mest vinlagt sig om att göra någonting mera än att uppfylla sina officiella skyldigheter att vara regeringens budbärare och att handhafva vissa formaliteter. Han har i sanning med oaflåtligt ni bevakat vårt lands) intressen icke blott i politiskt utan äfven i kommercielt och andra hänseenden och ständigt varit redo att lemna meddelanden, som för vårt lands förbindelser med och vårt folks kännedom om Ryssland kunnat vara af vigt. Dertill kommer den omständigheten, att hr Björnstjerna icke från början gjort den diplomatiska karrieren, utan öfvergätt till denna bana från en annan lifsverksamhet, såsom fullt mognad och utvecklad man. Han var förut militär och hade såsom representant på riddarhuset under flere riksdagar haft tillfälle att med lifligt deltagande på närmare håll följa de offentliga angelägenheterna. Man bör derför kunna hoppas, att han är oberörd af den gamla diplomatiska slenttianen och fri från de fördomar, som ofta vidlåda de utrikesministrar, som gätt kabinettsvägen och åt hvilka t. ex. framlidne exceilensen Wachtmeister en gång på ett ganska naivt sätt gaf luft, då han i riksdagen förklarade, att han icke ville såsom diplomatiska agenter i utlandet anställa några personer, som icke fått den diplomatiska uppfostran, som ligger uti anställning inom utrikeskabinettet samt såsom attach6er och legationssekreterare. Man bör derföre kunna antaga, att H. E. den nye utrikesministern skall hafva sig angeläget att till ministerbefattningar å vigtigare platser utse personer med iallmänna värf förvärfvad och ådagalagd insigt och duglighet och med omfattande statsmannar bildning, äfven om de icke passerat sekre teraregraderna i kabinettet... Likaså torde man kunna taga för gifvet, att han, med den erfarenhet han sjelf har om hvad man så som sändebud kan göra, skall tillhälla våra ministrar i utlandet att söka göra något verkligt och redbart gagn ät de bäda riken, som de representera.