Aftonbladet – 18 december 1872, sida 2

Carl XII hade lyckats genomdrifva sin önskan att afsätta konung August och var nu på väg att företaga det olyckliga tåg inåt Ryssland, som med ett slag skulle tillintetgöra Sveriges ställning. Den svåra och be svärliga marsch som den tappra svenska armåen härunder fick företaga lemnade den unge Dahlberg, såsom han sjelf uttrycker sig, sintet tid att tänka på amour. Marschen fortsattes natt och dag för att kunra upphinna ryska arm6n. Som bekant är höll denna stånd vid Holofzin, der den dock blef i grund slagen. Det regemente Dahlberg tillhörde var bland dem, som utförde hufvudanfallet. Konungen i spetsen för dra banternpe, Lifregementet och Lifdragonerne förföljde den flyende fienden, men infanteriet, som blifvit alldeles uttröttadt af den häftiga marschen genom djupa vägar och som under bataljen måste vada öfver floden och morasen fick bivuakera. När Dahlberg, som, ehuru endast förare, burit regementets fana, skulle resa sig upp efter några timmars hyila fann han sig så stel i lederna att han knappast kunde stå. När regementet skulle fortsätta marschen måste derför en karl taga honom under hvardera armen ogh föra honom till desu han åter kom sig före, Han säger sig aldrig under alla de många år Lan varit i fält varit så nedtyngd af tröttet. Marschen, säger han, fortsattes sedermera till Mohiloff hvarest armen stannade 5 å 6 veckor. Det talades om i armån att marschen skulle gälla först Smolensk och sedan Moskwa. Armån ryckte efter detta olyckliga dröjemål upp för att förfölja ryssarne, som förhärjade landet rundtomkring. Den som då var med i armgn, säger Dahlberg, kan vitna, att Smal Hans var hos oss både kökoch källarmästare. Afven här lyckades dock stundom den i Polen förvärfvade industrien att med jernstänger undersöka hvar födoämnen voro nedgräfda och på detta sätt erhölls något lifsmedel, så att den medförda provianten icke åtgigk så snart som annars skott, AA