Aftonbladet – 16 december 1872, sida 2

gifna såsom akademiska program i Lund, kunna sägas stå i ett temligen nära sammanhang med hvarandra. De afhandla nemligen: det nyromantiska i sagospelet Lycksalighetens ö; Tegner och Öbhlenschläger; samt Tegnörs epilog vid magisterpromotionen 1820. Det är brytningsperioden i vår poesi i början af detta århundrade, i hvilken såsom nya moment tillkommit dels den nyromantiska, dels den nationelt nordiska riktningen, som, här representerad af trenne deas förnämsta verk, Lycksalighetens ö å ena sidan, Frithiof och Epilogen å den andra, utgör föremålet för förf:s kritiska granskning. I den mellersta af dessa uppsatser framställes ock en jemförelse mellan den nordiska riktningen i Sverige och Danmark, för hvilken senare Öhlenschlägers Helge, såsom det mest karakteristiska uttrycket, likaledes undersökes, Hvad vi mest värdera i Ljunggrens framställning af denna brytnaing inom litteraturen är den opartiskhet, med hvilken han bedömer de nyromantiska sträfvandena i allmänhet och särskildt inom vårt land. Fosforismens betydelse har nemligen, utan tvifvel hufvudsakligen på grund af de stora anspråk, med hvilken den sjelf uppträdde, der den icke af egna anhängare upphöjts till skyarne, å andra sidan blifvit öfver höfvan nedsatt — en öfverdrift, från hvilken ej ens den i öfrigt så samvetsgranne B. E. Malmström kan sägas fullkomligt fri. Det var hans strängt protestantiska allvar, som så. rades af de nyromantiska teorierna, hvilka praktiskt fullföljda ledde till katolicism, och kom honom att ej tillräckligt uppskatta det myckna goda, som romautiken i flere rikt ningar verkat. Han var visserligen ej blind derför, men ansåg att detta lättare och bättre skulle vunnits p5 annat sätt, åtminstone hos 088, der han förnekar några verkliga förutsättningar för densamma. Ljunggren är i detta afseende af olika tanke med honom och, dä han vid sitt bedömande utgår från en uteslutande ästetisk synpunkt, hindrar honom ingen sedligketshänsyn från er kännandet af verkligen befintliga förtjenster. Ja, han söker visa att det romantiska momentet ej var främmande för sjelfve Tegner, som länge var sökande, innan san hann derhäa att bestämma sin plats i striden, hvarför också hans tal vid jubelfesten 1817 mottogs med föga min. dre motvilja af den gamla skolans anhängare än af den nya. För Öhlenschläger åter utgjorde den tyska romantiken rent a! den utgängspunkt, från hvilken han, väsent ligast på grund af Steffens inflytande, öfvergick till den nationelt nordiska poe sien. Tegner följde honom på denna väg ehuru visserligen ej slafviskt efterhärmande, utan endast upptagande så mycket af det nordiska elementet, för hvilket en resonnansbotten fans i hans tids folk och dess bildning. Denna omständighet anser ock Ljunggren Frithiof hafva att tacka för sin ofantliga framgång ej blott i sitt eget land, utan ock i främmande, en framgång, som ej kom Öhlenschlägers i mycket strängare nordisk stil hållna dikter till del. Att Tegnör inom den period, till hvars litteraturhistoria de nämnda afhandlingarna utgöra ganska vigtiga bidrag, blifvit af förf. gjord till hufvudperson är af många skäl lätt för klarligt, och de intressantaste punkterna i desamma utgöras ock af en mängd vigtiga drag till förklaring dels af hans skaldentveckling, dels af hans personliga ställning till de stridande partierna. Uppsatsen öfver det moraliska elementet i Holbergs komik, särskildt belyst genom en grundlig analys af Herman von Bremens karakter i Den politiske Kandestöber, är ealigt vår åsigt den bästa i boken, täfiande med den ypperliga karakteristiken öfver de särskilda figurerna i Fredmans epistlar. Förf, har en utmärkt skärpt blick för det karakteristiska och, när han använder denna pi så tacksamma föremål, som en Fredman eiler en Herman v. Bremen, meddelar han iakttagelser af utsökt finhet och psykologisk sanning. Äfven den utredning, som i upp: satsens första del lemnas af förhållandet mellan det komiska och moraliska och särskildt mellan den rena komiken och satiren är förtjent af stor uppmärksamhet och bör verka ganska välgörande för meddelande af estetiska begrepp, med hvilka mången rör sig helt ogeneradt, utan att hafva gjort sig tillräckligt reda för dem. Den sista uppsatsen om Natursinnet i folkvisan synes oss minst tillfredsställande, emedan förf. här, såsom stundom i ett och annat af sina föregående arbeten, alltför mycket sysselsätter sig med petitesser, hvilka i förevarande stycke nästan få karakteren a! statistiska beräkningar. Att yttra någonting om hr Ljunggrens stil är nästan öfverflödigt, ty den är mer än tillräckligt känd för klarhet och formfulländning, för att tarfva något ytterligare erkännande. Skalle vi våga en liten anmärkning, som visserligen ej egentligen af. ser stilen, vore det mot de många lärda citaten i de första uppsatserna, som vid läsningen af en i öfrigt lätt och populärt RANA framställning verka något litet störande. Franska litteraturen under adertonde århundradet, af Hermann Hettner. Öfversättning af Arv. Ahnfelt. Senare häftet. (Swockholm, P. A. Norstedt Söner. ris: 2 rdr.) Af detta goda, intressanta och lärorika erbete, hvars första häfte vi i våras hade pöjet anmäla, har nu äfven det senare utkommit, på svenska återgifvet af samma noggranna och skickliga öfversättares hand. Detta häfte lemnar dels en ypperlig fram ställning af encyklopedismen och dess mest framstående mäv, en Diderot, dAlembe Tr rr Tr TN