Aftonbladet – 12 december 1872, sida 2

kriget, och 1870 blef verlden vits till, huru, en fy länk knöts till kedjan af händelser i! denna långa tragedi, Pragfördraget lemnade i Preussens och dese statsmäns händer, att en gång för alla släcka denna brand, ! att sätta den punkt, som först gör satson: till sats. Hvad hela den europeiska diplo-! matien förgäfves försökt, hvad flere krig met derb följande freästraktater, som ej medfört något definitivt slut och derför endast kunnä föstra ny missbelåtenhet och nya utbrott, hittills ej förmått, det har Preussen i sin makt att utföra gemom en lojal tilllämpning af klausulen i Pragfredens femte artikel. Numera åtminstone kan Preussen handla, utan ätt någon skall misstänka, att det gifver efter för mtländsk påtryckning. Hvilken triumf för denna stat, att lösa denna tvistefråga, på hvilken alls bemödanden strändat, och grundlägga någonting för framtidet bestående och varaktigt; och hvilken triumf för den statsman, som för tio år sedan kom till makten såsom ordningens representant mot upplösningen, att kunna visa, att 6 monarkisk regerings vilja stär öfver partibeslätem, och att fördrag, afslutna under preussisk faranti, äro skyddade mot frasmakares tvifvel, misstro och hån. Men förf. ser mycket vät, att de ledande männen i Tyskland äro fjerran från en sär dan tankegång. Och detta ingifver honom dystra aningar för framtiden. Det gifves blott ett medel att behkerrska ödet: att man ej förnedrar sig till att tillbedja händelserna, att man ej i det råa fait accompli, hur smyckad? dest än må vara med framgångens färger, ser herraväldets fullmakt och den gudomliga viljans sanktion, utan förstår att förbinda det faktiska med det eviga — och det eviga är, i statssaker, rätten. Ge: nom den förmår man bryta ödet, genom den bjuder man solen stå stilla; men utan den förblir man under ödets våld, hvilket trycker dödens tagg i allt lefvandes hjerta. Hvem. börgar för den makts bestånd i morgon, som i dag synes oemotständlig, om hon blott är den fysiska makten? På det stora tåget mot Grekland, då Xerxes vid Doriskon mönstrade sin tallösa här, kallade han inför sig den från Sparta landsflyktige konungen Demaratos och sporde honom, om ej alla vesterlandets folk i förening med grekerne skulle vara oförmögne att motstå österns härskaror. Demaratos svarade, att grekerne i dygd och frihet vore vanda till att kämpa mot öfvermakten, och såsom denna dygds och frihets källa angaf han lagen, hvilken herrskare de fruktade mer, än Xerxes soldater för tuktan och straff, och hvilken bjöd dem att segra eller dö. Men Perser-konungen omvändes ej af flyktingens ord. Han fattade ej hvad det vill säga, detta lagens lifssalt, som skänker makten dess varaktighet och med henne försonar menniskorna, Först vid Termopyle började han förstå den dygd, mot hvilken spjutet förslöas och svärdet brister. Det gifves — så slutar förf. — äfven moraliska Termopyler,hvilkas bevisande kraft de mäktige ej borde invänta. Utrymmet medgifver oss ej för tillfället att närmare inlåta oss på det af Dagbladets f. d. utgifvare, folketingsmanner Bille författade tillägget till dr Bauers skrift. Hr Bille har satt sig till uppgift, hvilken han lyckligt löst, att kort och öfverskådligt framlägga den danska uppfattningen, såsom ett komplement till dr Bauers från rent tysk ståndpunkt hållna framställning. Lika med den förre ser han i Pragfredens ärliga uppfyllelse ett afgörande slut och grundvalen för ett godt och vänskapligt förhållande mellan Tyskland och den skandinaviska norden.