Aftonbladet – 12 december 1872, sida 2

hvarigenom mai atsåg såg förvissad attf kunna framkonstla en tysk majoritet i åndra valkretsen. Icke dess mindre misslyckades experimentet den 12 Febr. 1867: den danska kaididaten i andra valkretsen fick röstpluralitet. Undervisad af erfarenheten, l inrättade man nu valkretsarng på ett ännu önaturligare sätt, de danska områdetå Als och Sändgved blefvo sålunda afskilda fråt andra och lades till den första valkretsen, der det ej var möjligt att göror några slags knep åstadkomma annat än et Sfverväldigande dansk majoritet, och gålunda Iytkades män ärifva det derhän, att vid valet den 31 Ätg; 1867 dön tyske kandidaten segrade i andra kretsen: Emellertid föll vid detta val mer än hälften äf de i hela Slesvig afgifna rösterna — eller 25,598 af 50,262 — på de danska kandidaterna. Och befrak-l tar Mall fä på kartan, huru omröstningen utfallit i enskildketör, så framgår, att danskarne hade öfvervigten i hela den del af Slesvig, som sträcker sig från Jylands sydgräns till en linie från söder om Flensborg öfver Medelby, Ladelund, Mögeltönder till Höier på vestkusten. Allt som ligger norr om denna lifile är öfvervägande danskt; äfven i flere af de sydligaste ömtådena inom denna landsdel var antalet af danska röster från 70 till bortåt 100 4. Att valetförsiggick under ett olidligt tvång från den preussiska förvaltningens sida met de dansksinnade, medan det tyska partiet njöt or laglös sgitationsfrihet, behöfver näppeligen nämnäs: KEesultatet skulle eljest ha blifvit ännu förmånligare för der danska eller, såsom förf. säger, fördragstrogna ifajoriteten. Fast står det emellertid, att hon är mdjöritet, och I att gränsen för den delning, hvarom Preusi. sen gal det sedan sex år tillbaka ouppfylda löftet, faller söder om Tlensborg. Nägon förmodan, att Noråslesvigarne ej verkligen hysa den önskan, hvilken femte l artikeln af Pragfreden förutsätter, kan man sålödes ej hysa i Berlin. Man har der till yttermera visso tödgats höra Krygers protester, man har funnit sig böra neka att mottaga deputationer och adresser, son på det lojalaste sätt påyrkat uppfyllelsen af ett af Preussens konung gifvet löfte, man har förnummit liknande röster i hertigdömenas landtdag. Senast i Maj d. å riktade fyrahundra slesvigska valmän em petition till preussiska deputeradekammaren, men på alla dessa påminnelser om den fördragsenliga rätt, som blitvit Slesvigs danska befolkning tillförsäkrad, svaras blott med ett våldsamt förtryckande förtyskningsarbete i Slesvig. Visserligen yttrade hr von Bismarck den 20 December 1866, att enligt hans åsigt den befolkning, som tydligen gifvit tillkänna att hon ej vill vara preussisk eller tysk, ej kan stärka den makt, från hvilken hon vill skiljas. Visserligen har han också vid samma tillfälle erkänt, att klausulen i Pragfredens femtej artikel var det medel, hvarigenom Preussen räddade de stora fördelar, det vunnit genom sitt segerrika fälttåg 1866. Ändtligen tillade han äfven, att preussiska regeringen ej genom några landtdagens beslut kunde lösas från ingångna förpligtelser, och att dessa måste uppfyllas. Men när deputeradekammaren fann för godt, att ur lagen om Slesvigs och Holsteins införlifvande i preussiska monarkien utesluta hänvisningen till fredssluten i Wien oeh Prag samt i stället införa en bestämmelse, enligt hvilken den nordslesvigska frågans lösning göres beroende af preussiska landtdagens medverkan, så lät han detta ske. När slesvigaren Kryger 1867 föreslog ett amendement till nordtyska förbundsförfattningen af innehåll, att de nordslesvigska områdena skulle förklaras icke tillhöra förbundsområdet, tog Bismarck sjelf till orda, för att motsätta sig detta förslag, och förklarade att förbundets nordgräns visserligen icke vore tvifvelaktig. Derjemte fann han nu tiden vara inne att framhålla den latitud i utförandet af Pragfseden, som tilläte Preussen att förfara efter behag och med afseende blott på sina intressen, hvarjemte han antydde, att man måste förvissa sig om de vilkor, hvarpå Danmark ville mottaga Nordslesvig, hvarmed således vägen var öppnad att genom omöjliga vilkor göra Nordslesvigs återförening med Danmark omöjlig. Med: denna antydan hade Bismarck hunnit fram till den ståndpunkt, som preussiska deputeradekammaren redan i slutet af 1866 intog, när det godkände ett utskottsbetänkande, hvari den förhoppningen uttalades, att Preussens konung måtte sönderrifva den nyligen slutna traktaten. Ståndpunkten är densamma, men ordalagen äro olika. Hrr deputerade uttala alldeles oförbehållsamt, hvad die deutsche Treue ingifver dem, medan den gamle diplomaten deremot fortfar att försäkra, att traktaten skall utföras, om blott Danmark går in på vissa, i traktaten icke med ett ord omnämnda vilkor — vilkor, som skulle förvandla en sjelfständig makt till vasall. Att den tyske förf. ej sätter någon tro till uppriktigheten eller ärligheten i Bismarcks försäkringar, är tydligt. Han nämner de förhandlingar med Danmark, hvartill Preussen ändtligen för skens skull beqvämade sig, när Luxemburg-frågan hotade med krig, och som fingo afstanna, sedan de uppfyllt sitt tillfälliga ändamål. Om denna lumpna komedi yttrar han, att det öde, som sväfvade öfver detta förtroliga utbyte af åsigter, väl icke varit något annat, än den af preussiska deputeradekammarens utskott i December 1866 uttryckta önskan, att förhandlingarna om utförandet af femte artikeln måtte leda derhän, att den blefve fullständigt skjuten åt sidan. Förf. beklagar djupt denna tyska politik och han motser deraf bittra frukter. Femte artikeln i Pragfördraget — säger han — menade verkligen väl med Preussen och med freden. Den slesvigska frågan har sedan många år tillbaka varit krigstillståndets näringsämne: med rätta kallar han den stora kampen år 1866 för det ftredie slesviogka