Aftonbladet – 11 december 1872, sida 3

manhang med beskattenheten at mousseaus uppfostringsideal, hvilket Emile har till uppgift att framställa. Hurudant är nu detta, enligt hr Olbers? Jo, Roueseaus ideal är vilden, som lefver utan egendom, utan äktenskap, utan beqvämligheter, och detta påstås R. ha uttryckt på följande sätt: Emile är icke en vilde, som bör förvisas till öknarne, han är en vilde, skapad att bo i städerna o. s. v. I det följande talas likväl uttryckligen om den tid, då Emile bör söka sin maka!: Bland de mänga andra märkvärdiga uppgifter, som br Olbers meddelar sina förvånade läsare, må här endast nämnas, att R. icke synes halva en aning om en menniskas sjelf-uppfostran; att han i Emile bjudit oss några förvridna teckningar af sin penna, att han omkring 1756 började sin verksamhet som skriftställare, men att han 1750 blef för ett arbete prisbelönt af akademiea i Lyon o. 8. v. Vid närmare granskning, och jemförelse finner man ock snart, att icke blott alla faktiska uppgifter utan hvarje liten reflexion af något värde äro hemtade, ja till en del, ordagrannt, fast mer eller mindre troget, öfversatta ur ett par tyska författares skrifter. Då emellertid förf. i en not å första sidan uppgifver arbeten af dessa författare såsom sina källor, hafva vi dervid ingen annan anmärkning att göra, än att man vanligen använder eitationstecken och hänvisning, då man ordagrannt afskrifver stycken af en författare, äfven i det falt att man gärskilt åberopat hans skrifter såsom källor. Man står ju då i förbindelse icke blott för en faktisk upplysning, utan äfven för tankar och synpunkter samt för den form, i hvilken de framträda. En sådan samvetsgrannhet och försigtigbet plägar, som man vet, iakttagas icke blott i vetenskapliga afhandlingar, unten äfven i offentliga tal, tillfälliga uppsatser öch dylikt, som genom tryck under allmänbetens ögon läggas ). Många af de öfriga afbandlingarna, an mälningarna och nnderrättelserna skulle tåla en kritik ungefärligen lika mycket som den, vid hvilken recensenten nu uppehållit sig, men då hvarken hans tid eller tidningens utrymme tiliåta att ens på detta flyktiga sätt grauska flera, har han måst nöja sig med at: redogöra för en, och att då en af redaktionens egna bidrag valdes skall läsaren säkert fiuna i sin ordning. En opartisk jemförelse mejlan: dessa tre årgångar och andra tidskrifter, som utgifvits i vårt land under de senaste decennierna, kan icke utfalla på annat sätt än att Pedagogisk Tidskrift, utgitven af herrar Hult och Olbers, befinnes intaga det lägsta rummet af dem alla. BSärskilt ha några afl de under detta Ärs lopp utgifna häftena varit så klena, att rec. knappast tänkt sig möjligheten af något dylikt i vår tid. . Och likväl har i år hållits ett talrikt besökt läraremöte, hvilket synes hafva bort utgöral. en kraftig maning för redaktionen att anstränga sig för att 1å innehållet af sin tidskrift godt eller åtminstone jäsbart. Rec. har uttalat ett hårdt omdöme, men han har försökt gilva skäl för detsamma. Att han icke står ensam med sin åsigt, derom har han på många sätt och vid flera tillfällen gjort sig öfvertygad. At de mer än femtio personer, med hvilka vi talat om denna sak, har icke varit en enda, som anvett herrar Hults och Olbers tidskrift motsvara ens mycket billiga anspråk. Vid sonaste läraremötet i Lund var denna fråga ofta föremål för samtal man och man emellan, och rec. för sin del hörde knappast annat än missbelfteuhet.-Äfven författare och förläggare hafva på ett ganska fskådligt sätt gifvit sin mening tillkänna om den nya redaktionen. Under det nemligen listorna på Till redaktionen benäget ipsända böcker för år 1870 innehåller (utom tidskriften) 68 titlar, upptaga samma listor för 1871 endast 40 arbeten... I år har redaktionen hittills haft att aflägga sin tacksägelse för 17 böcker (tidskrifterna oberäknade ). Mycket betecknande är äfven att man -aldrig får se nägra tidningar egna den ringaste uppmärksamhet åt Pedagogisk Tidskrift, under det de med påfallande intresse anmäla, kritisera eller referera häfte förj häfte af andra tidskrifter, som beröra frågor af aldrig så litet allmänt intresse. Tidskriftens n. v. redaktörer hafva (redan i första häftet för 1870!) fästat särskilt hrr eforers, inspektörers, rektorers och (1) lärares uppmärksamhet på nödvändigheten af en talrik (!) prenumeration, hvarförutav tidskriftens utgifvande svärligen torde kunna fortaättas; vid ett annat tillfälle kunde den ej underlåta att påkalla uppmärksamhet för det förhållande, att tidskriftens ändamål icke till fullo vinnes, förrän meddelandet af pedagogiska erfarenheter och studier genom insända bidrag blir mycket rikhaltigare än hittills. I våras lät red. å nyo utgå en uppmaning, denna gången ensamt till hrr lärare vid elementarläroverken, att insända uppsatser, egnade att förbereda diskussionen, och hyste den förhoppning, att mången skulle anse sig manad att begagna det sålunda erbjudna tillfället. Dessa upprop äro mycket betecknande och mycket naiva. Andemeningen tyckes vara, att det är Sveriges lärarekår, som ensam bär ansvaret för tidskriftens beskaffenhet, Atminstone har redaktionen ej gjort den ringaste antydnirg om att den: sjelf möjligen kunde kännas skyldig att bära en del af den tunga bördan. Man hör ibland det påståendet göras att tidskriftslitteraturen är en gradmätare af det intresse, hvarmed de för ett folks kultur vigtiga ämnen omfattas, och man har anfört ganska slående bevis för detta påstå endes giltighet. Vi bedja dock att få på peka en omständighet, som för rättvisans skull bör tagas i betraktande, om man skulle vilja tillämpa ofvan anförda iakttagelser äfven på det ämne, hvarom här är fråga. ) I en not å första sidan får man bland annat veta, att ofvannämnda skildring varit från början föredragen vid en offentlig föreläsnin; i Stockholm, samt att alla citat (citater?) ur Emile äro anförda i öföersättning direkt från originalet. Vi undrade i början hvad som kunde åsyftas med denna sist anförda upplysning, som är i sitt slag mycket ovanlig, om ej rent af unique-. Det rann oss då i minnet, att hr O. för några år sedan från franskan öfversatte ett teologiskt arbete af Felix MAR samt attdetta öfversättningsförsök blef särdeles illa medfaret af kritiken. En fullt kompetent domare, den alltför tidigt bortgångne akademiadjunkten T. Norlin,, slutar sin särdeles skarpa anmälan i Theologisk Körer page häftet för 1869) med följande ord: Vi kunna icke annat än djupt beklaga, att ett arbete af Bungener blifvit på ett dylikt sätt återgifvet på svenska. Förmodligen ville nu hr O., sedan hans stränge tuktomästdre gått ur tiden, aflägga ett nytt specimen, genom att återgifva några småbitar ur Ronsseaus Emile i öfversättning direkt från originalet. — Tyvärr gifva äfven dessa nya prof lastarenom rum. Det kan, för att blott anföra ett par exempel, aldrig vara rätt att låta Rousseau påstå, det man vid en menniskas födelse syr in henne i en linda, ej heller att återgifva: chasse les medicins med: bort med läkemedlen, eller: la petite gourmandise med: den lilla listiga varelsen. Och mycket mera sådant förekommer i dessa profstycken. Att dessa boklistor äro fullständiga, dertill kan man sluta bland annat deraf, att red. till och med angår siov böra meddela sina flägava