Aftonbladet – 11 december 1872, sida 2

deles säker på, att då vore förbindelsen mellan Ellen och mig slut; han skulle alårig gifva sitt samtycke — aldrig gifva henne ett öre i hemgift om hon gifte sig med en tjuf. Jag har inte... Häll! håll! sade han och såg sig omkring, nu kommer den der förskräckelsen öfver mig igen. Jag tycker mig höra fotsteg ute i korridoren — jag väntar att dörren skall öppnas af rättvisans tjenare. Jag mäste bort, måste fly från England; men hvart skall jag komma utan pengar? Och nu har jag lemnat itrån mig allt! Komma dessa värdepapper i bankirernag -bänder så är för mig allt förloradt, men så länge de finnas hos mrs Bradstock, kan förmögenheter ännu bli min. Hvarför skulle jag inte taga igen dem? Vänta! — hon skulle komma hit upp i afton, sedan det blitvit mörkt; papperen måste finnas någonstädes i hennes bostad, ij någon låda, byrå, eller på annan förvaringsplats som lätt voro tillgänglig. Kunde jag endast äter få det paketet i mina händer och lägga dit ett annat i stället samt under någon förevändning fördröja Martha Bradstocks Londonsresa blott för tre dagar, så skulle jag lätt skicka upp kupongerna och lyfta summan, Dessförinnan vore vi gifta och huru Ellen än pinades af sitt samvete, kunde hon inte angifva sin egen man. Det kan förtjena att vågas och, vid himlen! Jag ämnar göra ett försök!Samma qväll, strax efter sedan det börjat mörkna, smög sig Frank Scorrier sakta ut ur huset och tog vägen nedåt södra portvaktarstugan — ej den vanliga, breda uppkörsvägen, utan på en smal gångstig som gick parallelt med denna genom parken. Då han kom nära den lilla bostaden stannade han, såg sig försigtigt omkring, öpp