Aftonbladet – 11 december 1872, sida 2

nan ha utforskat min hemlighet? Nej; det är inte troligt; men dagar och nätter lefver jag i en beständig ångest för upptäckt. Detta var orsaken hvarför jag i Falmouth greps af en sådan fasa, att hade jag inte haft konjak så skulle jag blifvit vansinnig. Tänk om brottet vore upptäckt? Äfven nu, i denna stund, kan jag så tydligt se den mannen på värdshuset vid Gravesend — hans grå kläder, hans kortklippta hår. Barmhertige himmel! att bli kamrat till sådana bofvar — tjufvar — mina stallbröder. Tyst; tyst! Jag bör inte tänka härpå, Hurkan jag dock annat än oroa mig? Det är inte längre min hemlighet: dessa män, Barnstaple, Darston — båda veta den. Ettenda ord af dem vore nog för att jag dömdes till deportation på lifstid. Det är förfärligt att tänka härpå. Och Ellon — hon har sagt dem det, Kan jag vara säker på, att hon inte skall berätta saken för flere? Jag blir förlorad, jag blir förlorad! Han sjönk ned på en stol, skälfvande och med förvirrade blickar; stora svettdroppar trängde fram på hans panna och hans händer darrade då han med konvalsivisk styrka sammanknäppte dem och yttrade: Hvilken narr jag varit, som stängt all möjlighet för mig till flykt! Jag dåre, som lät locka mig, att lemna ifrån mig dessa värdepapper! Med denna rikedom i mina händer hade jag kunnat lägga tusen mil: mellan mig och mina förföljare. Jag hade fått resa ensam, men då skulle inte heller Ellen haft tillfälle att förebrå mig något. Jag hade haft att välja mellan henne och. pengarne. Kanske förlorar jag henne också nu! utbrast han och sprang åter upp samt började häftigt gå fram och åter. Om mr Womersley skulle få veta det — jag är all